En fars till dag

Fars dag blev en fars till dag i år. Någon skola och något daghem ville visa hänsyn till barn utan pappor och bestämde sig för ”den närståendes dag” i stället.

Eld och lågor! Skall barn från och med nu ha en mamma och en ”närstående” i stället för pappa? Skall det nydanande pappaskapet strypas och bli till vemsomhelstskap? Borgmästaren, föräldrar, barnombudsmannen, barnpsykologen, näthatare – alla hade en åsikt.

Här avslöjades igen den smärtpunkt som könsrollerna är. Debatten liknade ju precis käbblandet kring de könsneutrala ämbetsnamnen alldeles nyss. Lika hätsk, lika inflammerad, lika känsloladdad. Och lika idiotisk.

Det är nämligen inte med orden vi förändrar världen, utan med gärningar. En verklighet byggd på och med ord är ingen verklighet. Möt smärtan, blunda inte. Ta itu med sjukdomen, hitta inte ett nytt namn till symtomen. Rubricera om räcker inte.

Förstås behövs orden. Ord är makt. De visar de mål och den moral vi syftar till. Utan ”Frihet, solidaritet, jämlikhet” hade revolutionen inte kunnat bryta fram. Men verkställandet av de idealen blev en annan femma.

Folkhemmet Sverige började kalla städerskor ”lokalvårdare”. Klassamhället skulle därmed ha förklarats dött. Vi vet nu hur långt de välmenande nyorden har räckt.

I George Orwells dystopiska värld talar man nyspråk, newspeak. Det omöjliggör att tänka fel då alla ord som avviker från det gemensamma – läs: de makthavandes – goda har strukits. Och medan Orwell skrev verkställde Hitler nyspråket i verkligheten.

Tio år tidigare skrev Aldous Huxley om en stolt ny värld, där människan hade reducerats till en kugge i konsumtionens maskin och begrepp som mamma och pappa hade blivit överflödiga. Och medan vi nu läser Huxley har vi redan konsumeriserats.

Panik och beslutsångest skapar verbala Potemkinkulisser överallt. Politik är en duperingsautomat, firmornas vidlyftiga strategier kan bytas sinsemellan, rekryteringsannonserna är idel corporate bullshit.

”Utmaning” är min personliga favorit. Ingenting är ett problem, svårt eller omöjligt, bara krävande. Ayn Rand skapade människoidealet, Orwell och Huxley hens verktyg. Allt kan ordnas, allt skall övervinnas. Men det stämmer ju inte.

För det alla svåraste, döden, har vi de flesta eufemismer. Människor ”somnar bort” och ”lämnar oss”. Djuren ”får sprutan”, hundar ”går över regnbågsbron”. Fast det är helt enkelt att dö, som vi alla gör.

Om fars dag då? Hur tacklar man den finfina balansen med majoritetens och minoritetens väl?

Alla mina barn har firat fars dag på dagis och i skolan, med eller utan pappa i familjen. Gruppen har pysslat för och fikat med plastpappor, två biologiska mammor, faffor, ensamstående och transföräldrar, faddrar – allt utan nyspråk, utan skada till någons själ. För de döda papporna har kanske tänts ett ljus. Och de övriga närstående – de har uppmärksammats 365 dagar om året.