Doris Laine vigde sitt liv åt dansen

Med fast hand och okuvad entusiasm ritade Doris Laine in danskonsten på obruten mark i vårt land och utnyttjade sina viktiga internationella kontakter i det värvet.

Det hela tog sin början i det gamla operahuset, nuvarande Alexandersteatern, vid Bulevarden där Doris Laine som åttaåring blev elev hos Irja Koskinen. Via hårt arbete, i förhållanden som i efterhand känns ofattbart anspråkslösa, nådde hon den mest eftertraktade och hårdast konkurrensutsatta positionen som premiärdansare. Den höll hon i tjugo år till sin pensionering som dansare år 1975.

Vägen dit var lång. Den började som barn som assistent i små roller, vilket gav scenvana och givetvis förstärkte viljan att stå på scenen. Med växande ålder och färdigheter blev det mera dansroller och vägen gick från kåren via mindre roller till de stora rollerna. Baletten tränade i salen högst uppe ovanför takkronan och det begränsade i sig möjligheterna. Salen och själva scenen kunde användas då sångarna hade paus, berättade Doris Laine, då jag år 2001 intervjuade henne, med fokus på de tidiga operaåren.

Den stora förändringen kom först år 1956 då baletten fick en egen sal och man övergick till dags- och kvällstider i jobbet som dansare. För ballerinorna in spe var efterkrigstiden på många sätt speciell.

– I Svansjön dansade Margaretha (von Bahr), Elsa (Sylvestersson) och ibland ännu även Irja (Koskinen). Under föreställningen dansade Maj-Lis (Rajala) och jag på var sin sida i kulisserna. Det var enda möjligheten för oss att få orkesterkänsla. En gång fällde vi en lampa men Jaakko Lätti, som dansade i tredje aktens masurka, fick tag i den i sista stunden, berättade Doris Laine med ett skratt.

I intervjun talade vi också om de roller som varit mest betydande för Doris Laine. Vi började givetvis med Pessi och Illusia, som i scenversionen 1952 och i filmversionen 1954, gav Doris Laine och hennes jämnåriga kolleger, Heikki Värtsi och Maj-Lis Rajala, det stora upplyftet och även gjorde dem kända utanför balettkretsarna.

Odette/Odile i Svansjön var givetvis en lika viktig som långvarig roll. Doris Laine dansade den i många olika variationer under sin karriär. Bland de övriga klassiska rollerna nämnde hon Ondine samt Julia i Romeo och Julia som personliga favoriter. De var viktiga som dramatiska karaktärsroller och även utmanande som sådana.

Som dansare är Doris Laine känd för en teknisk briljans, virtuositet och fingerfärdighet, som gjorde henne distinkt och utstickande, speciellt under den tidiga karriären, när just detta inte var så vanligt. Hon blev ibland kritiserad för att inte uppfylla stil- eller kvalitetsförväntningarna i den romantiska traditionen, till exempel den eteriska tyngdlösheten och de feminina idealen förknippade med den.

Detta sagt var Doris Laine sin tids mest kända finska balettdansös med cirka 40 klassiska huvudroller i sin repertoar, vida gästspel världen runt och uppmärksammade framträdanden i Moskva (Bolsjoj), S:t Petersburg (Kirov/Mariinskij) och London (Festival Ballet) som höjdpunkter i karriären.

Arbetet för den klassiska baletten fortsatte när Doris Laine var balettchef för Nationalbaletten åren 1984-92 och för Komische Oper i Berlin 1992-94. Från mitten av 1970 -talet var hon medlem i den internationella danskommittén inom det internationella teaterinstitutet ITI och återkommande jurymedlem i världens mest prestigefyllda internationella balettävlingar, bland annat i Moskva, Varna, Jackson och Paris. Det var också Doris Laine som var initiativtagare till Helsingfors internationella balettävling, som sedan starten år 1984 märkt ut Finland på den internationella balettkartan.

Om man vill få en klarare bild av Doris Laines värv och färgstarka person rekommenderas Liisa Vihmanens fina dokumentär Omin jaloin, omin sanoin (ungefär På egna ben och med egna ord) från 2017 och tillgänglig på Arenan. I dokumentären säger Doris Laine med emfas: "Man skall inte klaga på att saker och ting ligger illa till utan hitta på sätt att göra dem bättre!".

Det är garanterat detta förbättraretos som fått henne att arbeta så länge och så envetet för att förkovra dansarnas arbetsvillkor och för att göra ställningen och infrastrukturen för danskonsten starkare i vårt land.

Detta skedde bland annat inom Finlands danskonstnärsförbund, inom Centralförbundet för dans och inom Centralkommissionen för konst. Doris Laine var medlem i scenkonstkommissionen i det sistnämnda organet åren 1974-79. Jag minns tydligt henne berätta om omröstningar där alla röstade emot en, när hon försökte få igenom stöd för dans. Det är till stor del hennes förtjänst att kommissionen för danskonst kom till år 1983 med Doris Laine som ordförande till 1988.

Doris Laine var chef för festivalen i Kuopio 1982-1992, hon grundade och ledde folkdansgruppen Katrilli 1975-1984 och hade givetvis otaliga andra, även mindre kända och mindre synliga, uppdrag under sitt långa och envetna arbete för danskonstens väl. Det är de facto svårt att tänka sig något initiativ eller någon förbättring av stödstrukturerna för dans under de senaste decennierna hon inte, direkt eller indirekt, skulle ha varit involverad i.

En stor konstnär och en stor promotor är nu borta. En eldsjäl har slocknat, men resultaten av hennes gärning lever vidare inom den konstform hon sedan barnsben vigt sitt liv åt.