Vid sidan av Hanna

I Ellen Strömbergs debut Jaga vatten befinner vi oss i Österbotten. Här kör man mot havet – där Sverige finns på andra sidan – äter snabbmat i baksätena, hör ropen från rävfarmerna och bor granne med bönehuset. Det är ett omisskännligt Österbotten för den som någon gång har vistats där, men inte klichéartat utan skildrat med sinnlig detaljskärpa.

Här växer Rakel upp. Här finns en mommo, en moffa, en mamma som överger familjen och flyttar till Sverige, och en pappa som blir tyst. Men framför allt finns det en Hanna. Hanna är bästa vännen sedan församlingens dagklubb, och i rollfördelningen flickorna emellan placeras Rakel – som också är bokens berättare – i skuggan av Hanna. Rakel ärver Hannas avlagda pojkvänner, ljuger åt henne, följer med på de äventyr Hanna drar i gång åt dem, och vantrivs allt mer med relationen.

Men utrymmet vid sidan om Hanna är också livsutrymme. Rakel använder genomgående tystnad, undvikande och lögn som överlevnads- och maktstrategi – som ett sätt att undgå konfrontation, kommunikation, att stå till svars eller riskera att uppslukas av någon annan.

Nutidslitteraturen lider inte brist på skildringar av komplex kvinnlig vänskap. Elena Ferrante är världsnamnet, Monika Fagerholm den stora utforskaren av temat på hemmaplan. Mer än av dem bär Strömbergs bok dock på ekon av Catharina Gripenbergs lyrikdebut På diabilden är huvudet proppfullt av lycka (1999), som också skildrar de tvära kasten mellan barndom och tonår (också i Österbotten): Förut ”dreglade jag saftisar” i ”min barndoms eviga bilbaksäte” – ”Nu passionerar jag i en Range Rover”, heter det hos Gripenberg. Hos Strömberg är Rakel ena dagen ett barn med klimatångest, nästa suger hon av en av många utbytbara pojkar i ett bilbaksäte och konstaterar att ”kvinnlig frigörelse smakar som kroppsvätskor, snor, sperma och tårar”.

Jaga vatten inleds med en onaniscen, och sex är det mest återkommande motivet i boken. Lust är det sämre med. Sexet – pojkvännerna som Rakel övertar, informationen om sexupplevelserna som delas eller förtigs – får egentligen betydelse först som transaktion mellan Rakel och Hanna. När männen senare – för Rakel i form av pojkvännerna Kaffe – blir något annat än objekt, blir vänskapen ohållbar.

I Jaga vatten begränsas utforskningen av maktasymmetri och vänskaper som man växer ur av att Rakels perspektiv är allenarådande. När hon kommer in i ”Hanna är en bitch”-fasen blir skildringen mindre tillfredsställande. För läsaren har ju redan fått se att Hanna – den vackra, hon som förför på löpande band, har burkar med spyor under sängen och som är både obrottsligt lojal och förjävligt orättvis – är intressant och något mer än den vandrande kliché (= totalt normcore med Hanken-pojkvän, vigselring och enfamiljshus) hon blir till i Rakels ögon. Det är en för lätt måltavla. En annan sanning föreslås visserligen av andra karaktärer, men det kommer för sent eftersom läsaren redan vet att Hanna inte bara kan vara hemsk och det är så synd om Rakel. Där hade andra vägar att fördjupa skildringen, till exempel genom en mer skärskådande berättare, varit välkomna.

Jaga vatten är sammansatt av korta avsnitt, och hoppar mellan en mängd olika tidsplan även om skildringen slutar i ett nu. Kompositionsprincipen är det inget fel på, men det blir ibland väl rörigt, särskilt som kronologin haltar på sina ställen. Strömberg visar dock att hon behärskar både träffsäker miljöskildring och en ledig – och rolig! – dialog, och lyckas frammana en tät stämning utan att bli mystifierande. Olika faktorer som påverkar Rakels utveckling antyds, men skildringen är renons på onödig psykologisering. Här finns en tydlig tematisering av kvinnoblivande, kroppslighet och sexualitet, men den är fullt ut förankrad i den sinnligt skarpa uppväxtskildring som boken framför allt utgör. Jaga vatten är en både bitande humoristisk och djupt sorgsen bok om att överleva sin uppväxt och ta sig vidare.