Förvaltarna borde ha insikt i donatorernas intentioner och etik

Som tidigare studerande vid Åbo Akademi är vi både överraskade och upprörda över de uppgifter vi tagit del av, att Akademin har för avsikt att avstå från att använda de historiska byggnader som redan över 100 år varit en central – och anser vi – omistlig del av den fina, gamla akademiska miljön kring Domkyrkan. När Akademin grundades 1918 var den landets andra universitet och helt och hållet möjligt tack vare enskilda medborgares tro på bildning och akademisk forskning. Den var en viktig byggsten i den unga republiken och ett viktigt fönster västerut, mot Norden och Europa, och ett naturligt drag i Åbo.
Det nya universitetet behövde givetvis lokaler att verka i och därför införskaffade den då nygrundade Stiftelsen för Åbo Akademi det så kallade Trappska huset. Byggnaden, som ligger invid det gamla Stortorget, är en viktig del av det Åbo som återuppstod efter stadsbranden och redan tack vare detta en stark symbol för den tro på framtiden som var så stark i Åbo. Närheten till Domkyrkan och kanske framför allt det gamla Akademihuset hade och har ett starkt symbolvärde. Den nya Akademin uppfattades gärna som en fortsättning på den gamla Kungliga Akademin som 90 år tidigare fortsatt sin verksamhet i Helsingfors som Kejserligt universitet.
Den eleganta empirbyggnaden, planerad av Charles Bassi uppfördes på 1830-talet och förvärvet möjliggjordes tack vare såväl Åbobornas generositet som genom insamlingar i hela landet. Det är för oss obegripligt att man nu har för avsikt att avstå från byggnaden där allting började. Det är möjligt att man i dag uppfattar huset som oändamålsenligt och upprätthållandet som dyrt, och det är kanske det, men det har tjänat universitetet sedan 1918 och kan säkert fortsätta att göra det. Byggnadens konst- och kulturhistoriska värde är hur som helst oersättligt.
Att man till de byggnader man kan tänka sig avstå från också inbegriper den så kallade Domvillan är så mycket mer överraskande. Huset är en gåva av Ellen och Magnus Dahlström – det var deras hem – till Akademistiftelsen och donatorernas avsikt har säkert varit att trygga den svenska universitetsutbildningen i all framtid. Släkten Dahlström har på många sätt och vis haft en central roll i Åbo, som garanter för konst, kultur och vetenskap, ofta progressivt och framåtblickande. Utan familjens insatser skulle Konstmuseet inte finnas – inte heller en stor del av dess samlingar. Släkten har ända in i vår egen tid fortsatt denna filantropiska insats för museet. Det borde ligga i förvaltarens av detta arv intresse att på ett respektfullt sätt behandla donationerna. I samma Dahlströmska donation ingick även det så kallade Tryckerihuset och den verksamhet som där försiggått har varit en viktig del av stadens historia. I dag verkar det Donnerska institutet i byggnaden och det har kommit till tack vare Donnerska släktens donationer.
Gamla byggnaders charm ligger delvis i deras opraktiskhet. Trapphus, rummens höjd, kakelugnar, dubbeldörrar och knarrande parkettgolv bidrar allt till att skapa en atmosfär som inga nybyggen gör. Vi anser att det är en viktig och omistlig del av den akademiska miljön att studenter och forskare får verka i en gammal klassisk miljö, som en del av den obrutna kedja, från klassisk tid, bildning är. Det är orättvist att beröva kommande generationer akademistudenter den här känslan av att tillhöra, bevara och fortsätta, de gamla aboensiska akademiska traditionerna. De är Finlands äldsta universitetsmiljö man verkar i och det har ett värde i sig.
Vi känner inte till Stiftelsen för Åbo Akademis avsikter beträffande byggnadernas kommande användning, men som i alla sammanhang när man förvaltar gåvor och donationer, är det vanligtvis (särskilt med tanke på eventuella framtida sådana) viktigt att minnas donatorerna, deras intentioner och den etik som förvaltaren borde ha insikter i.

Kari-Paavo Kokki,

kammarråd, tidigare museichef, Heinola,

Berndt Arell,

tidigare museichef, Åbo konstmuseum, tidigare direktör, Svenska kulturfonden,

Hamburg, Tyskland

ANDRA LÄSER