Ilskans blinda punkt

Adoption, och konsekvenserna av transnationell adoption, är knappast något de flesta av oss tänker närmare på till vardags, om vi inte själva har upplevt det i vår närhet. Men med boken HON ÄR ARG vill den danska författaren Maja Lee Langvad få oss att tänka på adoption, och på huruvida den alls är en så bra sak för alla inblandade som vi brukar få berättat för oss. Det här gör boken relevant och intressant, men också särdeles problematisk.

2007 flyttade Maja Lee Langvad tillbaka till Sydkorea, där hon hade blivit bortadopterad bara tre månader gammal. Hon fick kontakt med sin biologiska familj, men lika viktig var att hon blev en del av den adoptionskritiska rörelse som bland annat bestod av andra bortadopterade sydkoreaner och sydkoreanska mödrar som hade känt sig pressade att ge upp sina barn för adoption.

Det är upplevelserna i den här miljön som utgör utgångspunkter för HON ÄR ARG, som i undertiteln kallas vittnesbörd, men genremässigt rör sig i gränsmarken mellan roman och facklitteratur. Roman, i och med att boken långsamt rullar fram en berättelse om att komma till insikt om vem man är. Och facklitteratur för att det i slutet av boken finns en lång notapparat som både innehåller ordförklaringar och dokumentation av bokens många påståenden och siffror, genom hänvisningar till relevant adoptionslitteratur.

HON ÄR AG består av korta textstycken, som alla inleds med frasen "Hon är arg". Frasen blir en genomgående refräng, som å ena sidan bankar in ilskan i läsaren så att man aldrig tvivlar på dess intensitet, och det här är upphovet till bokens kolossala energi. Å andra sidan skapar frasen ett slags monotoni, så att omtagningen först ökar effekten, men sedan, efter mera än 250 sidor, utgör något av en prövning för läsaren.

Det är Maja Lee Langvads egen ilska som kommer till uttryck i boken, och det är ilskan som gör boken berörande och läsvärd. Att Lee Langvad genomgående omtalar sig själv i tredje person ter sig helt logiskt, i och med att det blir klart att hon uppfattar sig själv som objekt och vara i det hon kallar den internationella adoptionsindustrin:

”Hon är arg över att vara en importvara.

Hon är arg över att vara en exportvara.”

Men det är också här som HON ÄR ARG blir problematisk. För trots att Lee Langvad genom hela boken talar om adoptionsindustrin, lyckas hon aldrig med att övertyga läsaren om att det faktiskt handlar om en industri. Att adoptionsbyråerna tjänar pengar, och kanske rentav tidvis rör sig vid det etiskas gräns, betyder inte att vi har att göra med systematisk människohandel. Ilskan blir här en blind punkt.

Samma gäller den genomgående idén att transnationell adoption är en modern form av kolonialism. Här är det frågan om grov förenkling, som kunde fungera i en insändare skriven i avsikt att skapa debatt, men som inte håller i en bok på över 250 sidor. Världen är inte så enkel som Lee Langvad beskriver den. Adoptionsföräldrarna är inte elaka kolonialister, som grovt utnyttjar tredje världens fattiga som inte vet att värja sig. Tvärtom är de flesta av dem kärleksfulla, omvårdande föräldrar, som av olika orsaker valt att genomgå den intima och emotionella process som det innebär att få ett barn genom adoption.

Det tänkvärda i HON ÄR ARG är Langvads beskrivning av att vara fångad mellan två kulturer och de problem som hon upplevt då hon vuxit upp i Danmark som adopterad. Hon omtalar sig själv som en banan, "gul utanpå men vit inuti", varvid rasismen i vår kultur, som hon på ett övertygande vis sätter fingret på, blir konkret och kroppslig. Detta genom att den asiatiska kvinnokroppen kontinuerligt sexualiseras och uppfattas som exotisk.

Till Maja Lee Langvads stora förtjänst hör att det personliga elegant görs politiskt och blir en större berättelse om transnationell adoption. Men samtidigt som ilskan driver historien framåt och gör den relevant och spännande, gör den också att den världsbild som boken rullar ut aldrig blir trovärdig.

Det är synd, för om så inte var fallet kunde HON ÄR ARG utan tvivel kunna vara startskottet till en debatt om den transnationella adoptionens konsekvenser. Som det är nu överbevisar Maja Lee Langvad inte den skeptiske, utan skriver mest för dem som från början är eniga med henne om att vi i väst är onda kolonialister och kapitalister, som oavbrutet utnyttjar och försöker kolonisera alla dem som inte ser ut som vi eller tänker som vi. Den historien har vi hört förut. Och ilska allenast är dessvärre inte nog för att överbevisa oss om att den är sann.