Insändare: Ingen god affär att gå i pension för att dra nytta av indexjusteringen

Under de senaste månaderna har det skrivits en hel del i medierna om det finländska pensionssystemet. Man lyfter fram framtida utmaningar och problem med att få pensionsmedlen att räcka till och har lyft fram behovet av längre karriärer.

Under de senaste veckorna har pensionsdebatten plötsligt drabbats av en hop ”kärringar mot strömmen” då pensionsbolagens chefer och Centralhandelskammarens ekonomer i kör uppmuntrar människor i pensionsålder att ta vara på tillfället och gå i pension före den 1 december för att få största nyttan av den ovanligt höga (6,8 procent) indexjusteringen av pensionerna som träder i kraft vid årsskiftet.

Denna infokampanj har lett till en våg av nya pensionsansökningar – i september hade Ilmarinen mer än 80 procent mer pensionsansökningar än i fjol och i oktober har takten ökat ytterligare. Fram till mitten av oktober har antalet pensionsansökningar jämfört med tidigare år tiofaldigats. Enligt Ilmarinen kommer största delen av dessa ansökningar från personer som ansöker om partiell förtida ålderspension och majoriteten av dem är 61 år gamla, det vill säga att de just har uppnått den ålder då man kan ansöka om partiell förtida ålderspension.

Om dessa människor tror att de gör en god affär då de kommer i åtnjutande av indexjusteringen så tror de fel. Den förhöjning som träder i kraft vid årsskiftet försvinner ingenstans – den finns kvar också om fem eller sju år när personen kanske annars skulle lämna arbetslivet – med betydligt högre pension. När det gäller partiell förtida ålderspension tas den av personens pensionspengar vilket minskar den pension man får då man sedan på riktigt pensionerar sig. Den framtida ”fulla pensionen” kommer alltså att bli lägre.

Varför denna hype i detta skede? Vem gagnar denna våg av pensioneringar? Vi vet att vi i Finland redan nu har en ofördelaktig åldersstruktur och att vi finländare inte kommer att klara av att upprätthålla vårt välfärdssamhälle utan betydande förändringar. År 2003 hade vi två försörjare (15–64-åringar) per försörjd (barn och pensionärer), 2018 hade antalet försörjare per försörjd minskat till 1,8. År 2050 räknar man med att försörjningskvoten är 1:1, det vill säga att det finns en försörjare per försörjd. Då finns det – förenklat sagt – hälften mindre pengar per barn och pensionärer jämfört med 2003. Om jag lever 2050 tror jag inte att jag skulle gilla att min pension skulle ha minskats till hälften …

Under de senaste dagarna har vi också fått goda nyheter om hur finländarnas pensionspengar har placerats väl och ger god avkastning. Det är vi naturligtvis tacksamma för. Denna avkastning har tidigare täckt 20 procent av de pensioner som betalas ut – resten kommer direkt från skattebetalarnas avgifter – vi som jobbar står för 80 procent av pensionärernas pensioner. Tack vare den goda avkastningen på placeringarna kan man eventuellt sänka skattebetalarnas andel till 75 procent. Största delen av pensionerna kommer fortfarande från dem som är aktiva i arbetslivet. Så tanken som också jag hade ”att jag förtjänat ihop min pension” stämmer tyvärr inte.

Vårt pensionssystem har firat 61 år i början av oktober. Det skapades för att erbjuda en basinkomst – en trygg period på cirka fem år efter att man pensionerat sig. I dag lever vi i medeltal 22 år efter pensioneringen. De betyder att det finns ett litet gap på 17 år som våra system inte täcker.

Pensionsreformerna från 2005 och 2017 var de första stegen mot en anpassning till en ny tid där människor lever mycket längre än den situation som man en gång skapade Finlands pensionssystem för.

Därför behöver vi längre karriärer – inte kortare. Vi behöver flera personer som jobbar och bär ansvaret för samhället – inte färre. Den typ av kampanj som vi sett under de senaste veckorna är rent ut sagt skadlig för vår välfärd.

Barbro Schauman, ekonomie doktor, coach i åldersledarskap, Åbo