Acceptera läget

Det här skymtar i det nationella debattfönstret: Ska vi ha mera av lågavlönat arbete eller inte?Knappt har debatten startat så ger den lättjefulla journalistiken statsminister Juha Sipilä möjligheten att säga att vi inte ska gå in för en "lönerea".

En slapp terminologisk hantering och man har reducerat ett av våra grundläggande problem till en dust på slagordsnivå. Statsministern slipper utveckla resonemanget vidare. Än en gång.

Yrvakenheten är också annars stor. Ett exempel: Uleåborgstidningen Kaleva noterade nyligen (25.8.2016) att regeringspartierna inte har visat någon större entusiasm över en modell som kombinerar lön och socialstöd.

Det är tyvärr en rimlig beskrivning också generellt: Finländska politiker visar sällan entusiasm. Den politiska retoriken dröjer kvar i Suomi-Filmi (SF)-filmernas grå töcken. Alexander Stubb framstår som ett levande politiskt monument över (risken med att odla) entusiasm.

Är man i samhällets tjänst är det en dygd att vara entonig och ordfattig.

Och där den politiska journalistikens normaliteter kräver att politiker ska ge utförligare besked och inte mindre – där ställer den sig snabbt i det förenklandets led som accepterar nonsenssvar på komplexa frågor.

En politiker får ingen belöning för att han eller hon tänker högt i frågor där de givna svaren inte har hemortsrätt. Debatten saknar en problemlösande kapacitet.

Tillbaka till Kaleva.

Uleåborgstidningens ledarskribent finner märkligt nog regeringspartiernas svalka förnuftig eftersom "statens pengar bara skulle betalas ut ur en annan ficka".

Skillnaden är större än så. Man kan se på en samhällsreform ur systemets eller ur individens synvinkel.

Vi har en modell där en arbetslös lyfter stöd – x euro – för att inte göra något.

Vi kunde ha en modell där den arbetslöse får ingå i en arbetsgemenskap och kan lyfta samma x euro i stöd och lön.

Det finns en chans att åtminstone en del av våra arbetslösa den här vägen kan komma in i arbetslivet. Det finns goda berättelser om hur den som getts chansen har fått ett fotfäste. För dem kan andelen lön stiga medan stödet minskar.

Men nu säger Kaleva att kombinationen stöd och lön skapar "parallella arbetsmarknader".

Underförstått en normal och en statsstödd av lägre rang.

Och så glider skribenten in i en klassisk skygglappsidealism:

"På lång sikt är det inte i någons intresse att Finland blir ett samhälle där man inte kan försörja sig med en månadslön av ett hederligt arbete."

Blir?

Nästan 400 000 finländare står utanför den idealismen.

Vänsterförbundets ordförande Li Andersson tangerade temat inför sin riksdagsgrupp i Jyväskylä förra veckan:

"När man talar om att införa mera låglönearbete är det inte fråga om annat än att man av ideologiska skäl vill överföra ansvaret för löneutbetalningen från arbetsgivaren till staten."

Det finns alltså ett ansvar för att lönen ska räcka till och det ansvaret är företagets? Det gällde för de flesta under en kort tid i vår historia.

Men i Finland vandrar nu cirka 375 000 personer som motsäger den tesen.

Vi har redan parallella "marknader" – en med löner för arbete och en med stöd för icke-arbete.

De individer som med en form av lönesedel får in en fot i arbetslivet skulle inte få statliga pengar "ur en annan ficka" – de får en del av sin utkomst av ett företag som lön för en arbetsinsats.

Kalevas systemfixering är en våt trasa i ansiktet på en stor grupp människor som tvingas till passivitet, vallad av en myndighetsövervakning som kväver alla individuella småförsök att leva lite mer kreativt.

Vi har från tidigare en osmidig stöddjungel som försvårar snarare än underlättar den arbetslöses väg ut.

Vi utsätter stödberoende personer för pekuniär hämnd för varje extra cent som de ges en chans att tjäna.

Varför? För att politiker och tjänstemän i försvinnande utsträckning har en självupplevd insikt i vart detta godtycke – för det är det – kan tvinga den stödberoende.

Bland annat därför har frågan för länge varit ett icke-ämne.

De arbetslösa bollas nu därtill mellan partier.

Vi har en traditionell höger som misstänkliggör i stort sett varannan arbetslös som lyfter stöd.

Vi har en vänster som i sin idealism vägrar se att det vi kallar sysselsättning inte är ett mål för företagen utan ett medel för att nå de egentliga målen med företagandet.

Politiken är baserad på ideologier och deras roll är att underlätta våra val. Ideologiernas tid är inte förbi.

Men som Antti Rinne nyligen sa till de sina på en SDP-kryssning: Vi måste vara modiga och fördomsfria om vi vill finna nya lösningar.

Några minuter senare sa han nej till låglönearbete – med den i och för sig goda och riktiga motiveringen att man i partiet alltid har trott att människan vill försörja sig med sitt eget arbete.

Men det är tyvärr ingen fråga om tro eller förhoppning.

Alltför många finländare är levande motbevis.

Ska partierna vara de sista som erkänner att den digitala och kommersiella utvecklingen har ställt det mesta på huvudet?

Vi uppnår inte längre jämvikt på arbetsmarknaden.

Så varför inte acceptera och utveckla de redan existerande parallella "marknaderna"?

Regeringens experiment med medborgarlön är dessvärre varken djärvt eller klokt upplagt.

Det är däremot nödvändigt som ett första steg. Många fler och smartare måste följa.

Och så får politiker gärna visa lite entusiasm över modellbygget.

Det kan visa vägen till en morgondag av större solidaritet och en förändrad syn på arbete/lön och arbetslöshet/stöd.

Det finns risker i modellen. Är till exempel lägre ingångslöner en trojansk häst för lönedumpning överlag?

Men riskerna är större i dagens system med ökande arbetslöshet och en politikerkår som inte vill förstå att dess sociala följder ska hanteras.

Torbjörn Kevin

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00