Essä: Män ska vara beredda att döda och dö — i gengäld belönas de med martyrskap och politisk gemenskap

I patriarkala samhällen är mäns offentliga existens kopplad till dödande och döende, medan kvinnors offentliga vara handlar om liv och omsorg. I en tid av krig förstärks de här mekanismerna, men att bekämpa dem vore en viktig jämställdhetskamp att föra, skriver Mattias Lehtinen.

Hur kan man först kopplingen mellan maskulinitet, nation, krig, död och dödande? President Sauli Niinistö hedrar hjältegraven vid Sandudds begravningsplats (t.v.), procession i vid Näse begravningsplats i Borgå med anledning av 80-årsminnet sedan vinterkrigets slut (uppe t.h.), begravning av stupad ukrainsk soldat den 3 juni 2022 (nere t.h.).
Det pågående fruktansvärda kriget i Ukraina har orsakat starka emotionella reaktioner i Västeuropa och speciellt i Finland.
Anledningen till att just Finland reagerat starkt på situationen i Ukraina har förstås att göra med vårt geopolitiska läge, men reaktionerna här har också genomsyrats av de krigiska undertonerna i Finlands historia. Vinterkriget och den föreställda gemenskap vi byggt på krigsminnet har blivit en lins genom vilken vi tolkar både Ukrainas och vår egen situation.
Under Natodebatten i riksdagen riktade till exempel riksdagsledamoten Petteri Orpo sitt anförande till den för flera år sedan avlidne generalen Adolf Ehrnrooth som uppmanade Finland att aldrig mera vara ensam i en krigssituation. Det ligger nära till hands att dra en parallell till filosofen Hans Ruins analys i boken Being-With-The-Dead (2018), där han visar hur sociala och politiska gemenskaper på olika sätt också inbegriper de döda.
Man kunde argumentera för att det i Finland speciellt är de män som dött i våra krig som kommit att utgöra en central del av vår politiska gemenskap

* * *

Kriget har alltså
en stark enande kraft och spelar på de djupaste strängarna i den nationella gemenskap vi föreställer oss i Finland. Som en konsekvens är frågan om beredskapen att gripa till vapen i en eventuell krigssituation tydligt närvarande i det finländska samhällsklimatet.
Journalisten och författaren Iida Sofia Hirvonen skrev 22.5 i Helsingin Sanomat om hur kriget i Ukraina i hennes bekantskapskrets utlöst ett vurmande för beredskapen att gripa till vapen och för att dö för sitt land. Därutöver analyserade Hirvonen det perversa i tanken om att dö för sådana mytiska objekt som nationalstaten. Kriget har uppenbart tvingat många att se över sin egen inställning till döende och dödande.
En dimension som Hirvonen inte tangerar i sin text är hur könad frågan om beredskapen att döda och dö är. I Finland bygger vårt försvar på en allmän värnplikt för män, så det är självklart att män upplever ett tvång att positionera sig i förhållande till värnplikten. I min bekantskapskrets har flera som tidigare varit skeptiska till militärtjänstgöring nu uttryckt ett begär att gripa till vapen. Fler och fler argumenterar i dag också för att alla, oberoende kön, borde göra värnplikten. Men hundra år av nationalstatshistoria där män skött krigandet har lämnat djupa spår i våra förställningar om såväl nationalstaten som maskuliniteten.

* * *

Frågan om förhållandet
mellan maskulinitet och krig är mångfasetterad men jag upplever att det är ytterst viktigt att adressera, speciellt då kriget är så närvarande.
Varför hänger krig och maskulinitet naturligt samman? Varför godkänner vi intuitivt att kroppar som hör till personer i kategorin "män" kan sprängas i bitar och lemlästas för nationalstaten?
Sociologen Benedict Anderson argumenterar i sitt klassiska verk Imagined Communities (1983) att nationalstaten bestämmer hur tid används som ett sätt att disciplinera kroppar. Den tidsram som utgörs av värnplikten speciellt central för disciplineringen av den maskulina kroppen.
Värnplikten anses vara den tidpunkt då pojkar blir män. Alltså bestämmer värnplikten när män är redo att bli en del av offentligheten och samhället. Det maskulina offentliga varat är därigenom direkt kopplat till det statliga våldsmonopolet och den maskin som omformar pojkkroppar till det som kan kallas för dödssubjekt.
Att subjektifieras innebär, som Michel Foucault beskriver det, att synliggöras inom det sociala och tillskrivas vissa sociala egenskaper och handlingsmöjligheter. Dödssubjektivitet innebär alltså en slags offentlig existens som är kopplad till dödande och döende.

* * *

Varför producerar
våra samhällen då en sådan form av offentlig existens?
I våra samtida samhällen instiftas dödssubjektiviteten främst genom den nationella arméinstitutionen. Alla män som passerar genom den finländska nationalstatens värnpliktsapparat bär därav i sina kroppar spår av det som filosofen Achille Mbembe kallar för nekropolitik.
Mbembe argumenterar att den nationella suveränitetens yttersta uttryck är rätten att bestämma vem som får leva och vem som får dö. Mbembe tänker främst på hur de suveräna nationerna har makten att bestämma om vem som inte passar in i nationen, till exempel hur slavar i någon mening kunde förstås som varken levande eller döda. Men hans tänkande kan också användas för att beskriva hur den suveräna nationsstaten utser dem som "får" döda och dö i statens namn. Det skapas alltså en positivt värderad "rätt att dö för nationen" som i våra samhällen tillhör männen.

* * *

Då suveränen bestämmer
vem som får dö för nationen, upprättas samtidigt en institution av martyrskap som används för att höja de fallna kämparna till nästan övermänskliga.
Judith Butler har skrivit om hur rätten att bestämma vem som får sörjas kan anses vara ett ytterst starkt maktmedel. Då nationalstaten bestämmer att den fallna krigaren har rätt att dö och få martyrstatus så uppgörs ett starkt offentligt sörjande för dessa martyrer som fortsätter generationer framöver.
Kanske kan denna byteshandel, martyrskap mot dödssubjektivitet, förklara en del av den omedvetna svårighet vi verkar ha med att se männens "rätt att dö" som ett politiskt problem? Hur som helst utgör nekropolitiken den politiska logiken för dödssubjektivitet.

* * *

En av de svåraste frågorna
då det gäller förhållandet mellan krig och maskulinitet är om den nekropolitiska "rätten att dö” är något välkommet eller ovälkommet.
Tänkaren Marilyn French beskriver i boken Beyond Power (1985) hur det manliga dödandet och döendet blivit ett av de mest upphöjda och värdesatta verksamhetsområdena inom samtida patriarkala samhällen. Just det faktum att de flesta människor anser att dödande och döende är extremt vidrigt gör, enligt French, att beredskapen att dö och döda värdesätts högt inom patriarkatet eftersom patriarkal manlighet associeras till en beredvillighet att överskrida alla egna bekvämlighetsgränser. Dödande och döende är alltså "karajobb".
Som French skriver finns det ingen universell eller "naturlig" drift att döda eller dö bland människor, eller män. Beredskapen till att döda och dö måste därför skapas och underhållas via starka samhälleliga institutioner. För att upprätthålla dödssubjektiviteten krävs då en enorm våldsmekanism som tvingar nationellt kodade manliga kroppar att förbinda sig till att infinna sig, och förbli, i livshotande situationer. Vid en krigssituation får män i flera länder, till exempel i Ukraina just nu, inte lämna landet.

* * *

Då vi lever
i en historisk samhällskontext där manlighet associeras med död och dödande så är vår uppfattning om vad det innebär att vara man redan från början intimt kopplad till att vara krigare och soldat. Manlighet innebär att erbjuda sin kropp att utsättas för och utöva våld.
Samtidigt utestängs andra sätt att vara man, eller människa. Sammankopplingen mellan dödssubjektivitet och maskulinitet skapar också en motpol som definierar det icke-manliga, alltså det kvinnliga. Ett vanligt argument för att kvinnor inte ska göra värnplikt är att de skapar liv och sköter om livet. Det uppstår alltså en motsatt till maskuliniteten, en tillsynes naturligt motiverad kvinnlig subjektifiering genom att omsorg, liv och feminitet sammanknippas till ett sätt att vara som inte är tillgängligt för män.
De sociala, psykologiska och politiska konsekvenserna av bandet mellan dödssubjektivitet och maskulinitet är uppenbara: sammankopplingen mellan våld och maskulinitet blir järnhård. Den djupare kulturella patologin handlar alltså inte om valet att bejaka dödande och döende. Våra politiska och kulturella sätt att förstå och behandla manlighet och kvinnlighet verkar vara kodade genom att maskulinitet och död skapar en helhet, medan kvinnlighet och liv skapar en alternativ helhet.
Sammankopplingen mellan dödssubjektiviteten och det maskulina ställer mannen i centrum för nationalstatens suveränitet, tvingar honom att överge omsorg och liv och reproducerar en maskulin politisk gemenskap av döda som vi levande talar med än i dag. Att bekämpa en fortsatt befästning av dessa två subjektiviteter — där det kvinnliga omfattar liv och det manliga död — känns i dag som en viktig jämställdhetskamp att föra.
Mattias Lehtinen

Skribenten är doktorand i politisk filosofi vid Helsingfors universitet.

ANDRA LÄSER