Absurt om levande döda

SPÖKEN. Quo Vadis och Sivuun Ensembles Temptation – Ghosts, refugees from reality är en föreställning om levande döda, tid och glömska. Bild: Sanni Suosalo

Temptation – Ghosts, refugees from reality. Text: Marko Järvikallas, Otso Kautto, Witkiewicz. Regi: Otso Kautto. Koreografi: Ninni Perko. Ljus och ljud: Roy Boswell. På scenen: Roy Boswell, Marko Järvikallas, Kati Kallio, Minerva Kautto, Otso Kautto, Ninni Perko, Mika Piispa, Maija Rissanen.

Sivuun Ensembles och Quo Vadis föreställning på Universum 4.11.

Det faller sig lämpligt att det är alla helgons dag dagen efter att jag sett Teater Quo Vadis och Sivuun Ensembles Temptation – Ghosts, refugees from reality. Jag går på Sandudds begravningsplats bland tusen vita ljus som lyser upp den kalla novemberkvällen, och jag tänker på spökena från dagen innan. De som sade sig vara flyktingar från verkligheten. "Vi är riktiga men inte levande. Ni är levande men inte riktiga", sade de med vitmålade ansikten och stirrande blick där de sträckte sig mot oss och försökte ta sig över metallstängslet. Stängslet som skilde åt levande från döda – men vem var på vilken sida?

Temptation är, förutom en föreställning om levande döda, en föreställning om tid och glömska. Om att vara utanför tiden, om att ha ett svart hål inom sig och inte komma ihåg vad som funnits där tidigare och om att längta efter att bli sedd. Det är en absurd föreställning med en rad osammanhängande scener inspirerade av den polska författaren, filosofen och konstnären Stanislaw Ignacy Witkiewicz, mer känd som Witkacy. Den kombinerar en grotesk humor med ett mytiskt förhållningssätt till Witkacys filosofi, som löd: "Människans existentiella förbannelse är att de levande är döda men de döda måste fortsätta leva."

Det är en mörk men samtidigt rolig och humoristisk teaterföreställning med inslag av dans och musik. Med enkla medel skapas en intensiv stämning; starka ljuskäglor från ficklampor, dramatiska trumvirvlar. Språket är engelska och premiären var i Polen i september, och nu spelas föreställningen i Teater Universums sal. Den höga salens vackra fönster har blivit täckta med grå papp, och den enda scenografi som finns är nämnda kravallstängsel som ömsom skiljer dem på scenen från oss i publiken, ömsom hägnar in spökena själva. Stängslen är som symboler för tid. I en scen balanserar dansaren och koreografen Ninni Perko på den hala metallen – och faller sedan ner, på den ena sidan, bortom tiden. Vi är fria att vara levande eller döda, i våra liv; vi kan välja sida.

Underlig och eggande

Flera av scenerna med absurda nonsensdialoger är poetiska och vackra i sin obegriplighet, och samtidigt på något skavande vis störande. Det är som om de skulle ha en mening under ytan som man inte riktigt får fatt.

Texten bygger på upprepning med små variationer, och den eskalerar tills den tappar all mening – om det funnits någon till att börja med. I en scen diskuterar Otso Kautto, som står för föreställningens regi, med en krukväxt till tonerna av en power ballad från 1990-talet. Mot slutet blir det om möjligt ännu mer absurt: en häst äntrar scenen, ett av spökena talar Oxford English med en hink på huvudet medan han äter en brödkant och ett annat hänger över staketet och stönar monotont och hasar sig framåt tills hon trampar i den lilla bruna hög av hästbajs som ligger mitt på scengolvet. Slutligen följer en pseudohögtidlig, förbryllande ritual, och sedan, plötsligt, är alla försvunna.

Temptation är en underlig men eggande föreställning som undflyr logisk tolkning. Bra så.

Sonja Mäkelä Teaterkritiker

Fräscht grepp på bostadsmarknaden tilltalar unga

17.5.2019 - 16.03