Abstraktion möter fotorealism

Anne-Karin Furunes konstverk är magiska och briserar av liv. Recensentens blick fastnar vid porträtten.

Anne-Karin Furunes: Gestures. Galerie Anhava, Fredriksgatan 43. Till den 29.4.

Norska Anne-Karin Furunes skapar gång på gång samma verk: kvinnoporträtt baserade på gamla fotografier, uppbyggda av tusentals välplacerade runda små hål stansade i material som tavelduk eller aluminiumskiva. På papper låter det som än en lat konceptuell konstnärs massproducerade investeringsverk och som ett koncept som snabbt borde bli gammalt. I verkligheten är situationen en annan: Furunes oeuvre baserar sig på ett koncept som trots ett minutiöst och disciplinerat utförande briserar av liv. Det krävs något av en magisk touch för att ur själlösa små hål få ett känslosamt porträtt att blomma upp, även när förlagan är ett fotografi.

Furunes separatutställning på Galerie Anhava fokuserar på den idylliskt vackra lilla ön San Servolo nära Venedig. De stansade porträtten föreställer kvinnor som tidigare bebott ön: arbetare och patienter på ett psykiatriskt sjukhus som verkade fram till år 1978.

Utställningens namn är Gestures, gester, och i en text av konstkuratorn Maaretta Jaukkuri som tillhandahålls av galleriet poängteras kroppsspråkets betydelse i Furunes verk. Konstnären har själv i valet av namn utpekat vari det centrala i verken ligger, och Jaukkuri ackompanjerar: det är de avbildade kvinnornas kroppsställningar som berör och upprör, som väcker empati. Jag ser det som ett bevis på hur olika saker människor fäster uppmärksamhet vid, för själv lägger jag knappt märke till händer och kroppar.

Gång på gång fastnar min blick vid ansiktena, ögonen, blicken. Det är lätt att glömma att de realistiska porträtten inte är reproducerade fotografier utan att de består av gapande hål som likt ett raster bygger upp en bild. Upplevelsen av att framför verken tycka sig möta en annan människas angelägna blick är kuslig när man erinrar sig om att det bara är hål i en duk.

Fascinerande teknik

Anne-Karin Furunes teknik är en fascinerande kombination av abstraktion och fotorealism. Hålmetoden fungerar i samtliga inkarnationer, från enorm svartmålad tavelduk till oval vit aluminiumskiva. Det anspråkslösa pappersarket drar dock det längsta strået vad gäller wow-effekt i och med att det fungerar likt ett fotonegativ och skapar en hisnande detaljerad skuggbild på galleriets vita vägg. Enkla optiska illusioner och ljusfenomen tyglas skickligt av Furunes och används med eftertanke.

En av orsakerna till att Furunes återskapande av arkivbilder fungerar så väl är att hon väljer sina bilder med omsorg, vare sig hon avporträtterar den excentriska konstmecenaten Luisa Casati eller ett anonymt barn.

I Gestures är samtliga val av referensbilder lyckade eftersom de skiljer sig från stereotypen av approprierade arkivbilder relaterade till "galenskap". Inga ryckiga rörelser, inga hysteriska utbrott, inga censurbalkar över ögonen. Snarare än att föra tankarna till inhumana sjukhus eller till freudiansk misogynisk mumbojumbo frammanar Furunes bilder klassiska svartvita porträttfotografier av det slag som inte haft en vetenskaplig eller medicinsk agenda. Ibland gör sig ikoniska visuella referenser som Carl Theodor Dreyers Jeanne d'Arc eller Dorothea Langes Migrant Mother påminda – den lidande kvinnan, så sorgmodig och tapper. På det stora hela är det dock individer som betraktaren möter, snarare än en bunt klyschigt avbildade patienter eller martyrer.

Det är inte alltid lätt att se vilka av Furunes verk som föreställer patienter, och däri ligger hela poängen i denna helhet. En människa är en människa är en människa. Ofta handlar konstverk i vilka dylikt arkivmaterial används, egentligen om människorna med makt, och personerna framför kameran – patienter, fångar, förtryckta – får representera samhället som försatt dem i denna position. Här poängteras den dynamiken inte, och det känns något respektfullt snarare än respektlöst.

San Servolo-verken har tidigare ställts ut på San Servolo, och Furunes har alltså på sätt och vis givit dessa vanliga bortglömda människor ett slags upprättelse. En vacker sak som konstnärer är förmögna är att väcka de döda till liv genom att påminna levande om dem. Som bäst utnyttjas den förmågan när okända människor, vanliga människor, bortglömda människor lyfts fram för en liten stund.

Helen Korpak Konstkritiker

”Sälj din gamla bostad före du köper ny!”

Fastighetsförmedlingen Kotijoukkue är på alla sätt nyare, fräschare och mer dynamiskt men gamla goda råd och sunt förnuft är fortfarande en av grundstenarna i bobytarbranschen. Än gäller den gamla devisen att sälja sin gamla bostad förrän man köper ny. Ingen vill bli i fällan mellan två bostäder. 1.11.2018 - 09.42