En leende man i Cannes

Senast en finsk film som inte är gjord av Aki Kaurismäki var i elden var för över 30 år sedan. Regissören Juho Kuosmanen börjar också bli en trött man – han bor med filmens arbetsgrupp på 20 personer i ett hyrt hus och det är många som sliter i honom.

– I Finland råder ett framgångstöcken. Vi som nation har alltid haft ett förvridet förhållande till framgång: det är för viktigt att vinna för hela samhället. Vi delas upp i vinnare och förlorare och vinnarna utsätts för enorm press av alla dem som genom dem också vill känna sig som vinnare. Det är förstås en rolig sak när det går bra för någon, men människan förlorar lätt sig själv och motivet till varför hon gör något ifall hon bara börjar prestera för andra, säger Kuosmanen.

Bara titeln på Kuosmanens film, Hymyilevä mies, är en motsägelse: en finsk man ler per definition inte. Filmen berättar den delvis sanna historien om boxaren och arbetarklasshjälten Olli Mäki som sommaren 1962 möter amerikanen David Moore i världsmästerskapen i Helsingfors. På engelska heter den The Happiest Day in the Life of Olli Mäki och på svenska Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv.

Berättelsen föddes ur ett slags lyxproblem: Kuosmanen vann första pris i Cannes med sin slutfilm från utbildningen vid Aalto-universitetet, Taulukauppiaat från 2010. Till priset hör att regissörens följande långfilm får internationell premiär i Cannes i någon av de officiella serierna. Men tanken på vad människor väntade sig av honom gjorde Kuosmanen ångestfull och fick hans lust att göra film att nästan torka ut. Cannes blev som ett troll som pressade honom.

Då träffade han på en teaterpremiär den riktige Olli Mäki, liksom Kuosmanen från Karleby. Mäki berättade att den dagen han förlorade mästerskapet var den lyckligaste i hans liv. Olli Mäki hade just de motsägelser som gör en rollfigur intressant: en hygglig och fredlig person som var oerhört begåvad i en våldsam sport, även om han inte ville slå knockout på motståndarna. Och en småstadskommunist som skulle göras till en stjärna i det amerikanska showbusinessmaskineriet. Hans manager Elis Ask hade varit proffsboxare i Amerika och hemma i Finland ville han vara först med att förverkliga nya tankar om sponsorering, publicitet och konsten att sälja sig själv – via Mäki som mest ville lämnas i fred.

En epokfilm om boxning, filmad i svartvitt, må låta som ett machoprojekt men filmen är motsatsen: en mild komedi och varmhjärtad kärlekshistoria. Olli Mäki är en antihjälte som satsar allt på kärleken till Raija. Jag kommer att tänka på filmer som Milos Formans Det brinner min sköna, Marko Pölönens Onnenmaa, det tidiga 60-talets cinema verite och den nya vågen. Kuosmanen nämner också Joyce Carol Oates bok Om boxning som frigörande.

På ytan må filmen se nostalgisk ut med småstadsmiljöer, Helsingfors badande i sommarljus när det förälskade paret går hem genom stan och sjöjungfrur på Borgbacken. Men temat är brännande aktuellt.

– Historien blir klarare då vi berättar om första gången de här företeelserna nådde Finland, hur främmande de tedde sig med den tidens ögon. Men filmen handlar om dagens Finland, inte om gårdagens. I dag säljer alla en bild av sig själv på sociala medier, alla gör sig själva till en produkt.

Hymyilevä mies är svartvit, vilket inte var ursprungstanken. Men filmteamet ville åstadkomma något som inte bara hade en gammaldags look och textur utan gav en sådan känsla. Filmen skulle inte fixas i efterproduktionen, vilket digitalfilm inbjuder till, utan i stället användes gammal Kodak Tri-X-film. För att få ihop tillräckligt köpte teamet först upp hela lagret i Europa, sedan i USA och så producerade Kodak lite extra för dem. Tri-X-filmen var skrämmande svår att kontrollera, berättar Kuosmanen, men resultatet blev mörkt skimrande och ger epokkänslan utan att det behövts överdrifter med scenografi och kläder.

På lördagen avgörs klassen Un certain regard där Hymyilevä mies tävlar.

– Cannes är ju världsmästerskapen i film. I sport hör ju tävling till grundvillkoren men i vardagslivet dödar det allt omkring sig. Och vad betyder det ens att tävla i konst? Det går inte att göra film för att infria andras förväntningar. Det här är min mest personliga film och för mig handlar den mycket om att göra film, säger Kuosmanen.

En sak är säker: ingen har gjort en bättre film om att förlora med integriteten och lyckan intakt. Om att livet helt enkelt inte handlar om att vinna.