Aarnio manipulerade journalister och kolleger

Narkotikapolisens fd chef Jari Aarnio och hans advokat Riitta Leppiniemi i tingrätten där Aarnio står åtalad för grovt narkotikabrott. 04.06.2015 / Tor Wennström Bild: HBL-arkiv/Tor Wennström

Jari Aarnio, förra chefen för narkotikaroteln i Helsingfors, hade i årtionden ett patologiskt behov av att manipulera sin omgivning. Granatattacken som gjorde honom till hjältepolis för över tjugo år sedan ifrågasätts i en nyutkommen bok som visar hur Aarnio lyckades linda tre ledande journalister kring lillfingret.

Granatattacken mot sitt hem som Jari Aarnio påstod sig ha avvärjt 1996 gav hans karriär det stora lyftet. Han framstod som polishjälten framför alla andra. I boken Keisari Aarnio, som skrivits av Helsingin Sanomats kriminalreportrar Susanna Reinboth och Minna Passi ifrågasätts nu Aarnios berättelse i grunden.

Reporterduon insåg att de stod inför en osannolik kriminalhistoria när den prostituerade Saara i tiotals timmar långa intervjuer avslöjade vad hon visste om Jari Aarnio, som bland annat hade lockat henne till prostitution. Intervjun med henne blev upptakten till alla tiders rättsfall i Finland, som mer än tre år senare kulminerade i att Jari Aarnio dömdes till 13 års fängelse för bland annat grova narkotikabrott.

Reinboth och Passi publicerar, med namns nämnande, sina journalistkollegers pinsamma korrespondenser med Aarnio. Brevväxlingen mellan reportrarna och Aarnio visar hur han skickligt, med lagom portioner smicker, lögner och hot utnyttjar speciellt tre huvudstadsjournalisters svagheter och nyhetshunger för sina egna syften.

Aarnio försätter sina offer i ett nästan hypnotiskt tillstånd. Slutligen börjar de till och med anamma hans språkbruk.

Aarnios avsikt var, enligt författarna, att avleda uppmärksamheten från sin person och den snara som sakteligen höll på att dras samman kring honom. För att lyckas med detta måste han spänna de viktigaste medierna för sin vagn. Han ville med alla medel skapa ett intryck av att allt i grunden handlade om interna konflikter mellan narkotikapolisen i Helsingfors och Centralkriminalpolisen.

Ville förlöjliga Paatero

Som ett led i den manövern matade han en journalist på MTV3 och en på Suomen Kuvalehti med uppgifter ur polisens hemliga register över misstänkta personer. Idén var att förlöjliga landets högsta polisledning och urholka förtroendet för Centralkriminalpolisen, som ansvarar för registret. Uppgifterna om att president Vladimir Putin fanns med i registret väckte 2013 stort rabalder och löje och Aarnio misstänktes senare för att ha legat bakom läckan. Det har dock inte bevisats. Däremot visar mejlkorrespondensen mellan Aarnio och journalisterna att det var han som nästan tvångsmatade dem med uppgifterna om att förra Formel 1-föraren Mika Salo fanns med i registret som misstänkt för kontakter med den organiserade brottsligheten.

Aarnio gick inte själv in i registret utan utnyttjade en underlydande som han likaså manipulerade till uträtta tjänster åt sig själv.

När en av journalisterna tvekar att gå ut med de uppgifter Aarnio serverar väljer denne att håna journalistens försiktighet. När Suomen Kuvalehtis reporter ber Aarnio granska texten genomdriver denne saftigare och tuffare formuleringar.

När Aarnio lyckas få både Suomen Kuvalehti och MTV3 att publicera nyheten om att Mika Salos namn figurerar i det hemliga registret jublar både SK:s journalist och Aarnio i sin mejlväxling. Speciellt glada är båda åt att polisöverdirektör Jukka Paatero framstår som ett "fån".

Farlig symbios

Enligt boken spred Aarnio själv ut de allra hårdaste påståendena om sig själv för att få dem att framstå som överdrivna och idiotiska. Sålunda var det han själv som i olika sammanhang, exempelvis i tv:s A-talk, sade att "de värsta ryktena förtäljer att det är Helsingfors narkotikapolis som leder knarkhandeln i Helsingfors". Det sade Aarnio med ett småleende som övertygade publiken om hur horribelt påståendet var. Vad han inte sade var att ryktet härstammade från honom själv.

Samma påstående stod att läsa i Suomen Kuvalehti, i en artikel som han själv hade granskat.

Det var inte bara publiken som lät sig övertygas om att beskyllningarna mot Aarnio var grundlösa. Många journalister var länge av samma åsikt – historien var för bra för att vara sann.

Hjälten blev skurk. Jari Aarnio, förra chefen för Helsingforspolisens narkotikarotel, levde dubbelliv i tiotals år. Bild: Antti Aimo-Koivisto

Reinboth och Passi rapporterar också hur Aarnios förtrogna journalister önskade honom lycka till i rättegången och till och med visade tummen upp -tecken i rättssalen.

Symbiosen mellan journalist och objekt är ingalunda något ovanligt fenomen. Inom politisk och ekonomisk journalistik är det vardagsmat att ledande aktörer håller sig med favoritreportrar som de matar med nyheter och smicker när det passar deras egna avsikter.

Sådan eventuell korrespondens avslöjas naturligtvis inte så länge ingendera gör något olagligt. Om Aarnio inte hade åkt fast kunde hans förtrogna journalister gott sola sig i glansen av att vara nyhetshjältar i dag.

Granattack enligt Aarnios manus

Helsingin Sanomat publicerade i gårdagens tidning bokens nyhetsmässigt intressantaste kapitel där det framgår att Jari Aarnio redan 1996 vilseledde och styrde sina kolleger vid utredningen av den påstådda granatattacken mot hans hem.

Författarna citerar fem polisvittnen som i dag hävdar att attacken planerades av ett kriminellt gäng, men att polisen de facto avslöjade deras planer redan dagen före attacken mot Aarnio. Den granat som kastades mot Aarnios hus var i själva verket ofarlig. Enligt Aarnios egen version 1996 hade han befunnit sig ensam hemma när han hörde buller på bakgården och upptäckte en rykande stubintråd som var fäst i en granat. Han hade fått tag på en kvistsax, som behändigt råkade ligga på fönsterbrädet, och klippte av stubintråden. Av den 65 centimeter långa tråden återstod bara 13 cm när Aarnio oskadliggjorde den.

Det var en allmänt känd hemlighet.

Aarnio själv deltog i utredningen som följde på attacken. Enligt de poliser som intervjuats i boken lyckades Aarnio lägga ut dimridåer och rådda till utredningen. Själva attacken hade visserligen planerats av åtta skurkar under ledning av den ökända förbrytaren Raimo "TH" Tienhaara, men de schabblade bort den och det var Aarnio som själv regisserade den dramatiska upplösningen.

Alla handlingar som berör polisens utredning och husrannsakan hos skurkarna har av någon anledning försvunnit från polisens arkiv. De har inte påträffats ens efter intensiva efterforskningar under Aarniorättegången.

En av Aarnios kolleger vid narkotikaroteln berättar i boken att iscensättningen var allmänt känd vid enheten.

– Det var en allmänt känd hemlighet, säger han.

Fyra andra kolleger bekräftar uppgiften och berättar att Aarnios handling ansågs så skamlös att några kolleger slutade jobba vid enheten av den här orsaken.

Författarna påminner om att Aarnio lyckades få de åtta skurkarna dömda till långa fängelsestraff för ett planerat brott som de kanske inte genomförde. Dessutom dömdes de att betala honom ersättningar motsvarande nästan 6 000 euro.

Ett​ ​hem​ ​med​ ​historia,​ ​och​ ​en​ ​önskan​ ​att​ ​bevara​ ​det​ ​gamla

Många drömmer om ett hem med en lång historia och spännande anekdoter, men för Michaela Borup och Mathias Furuhjelm är det verklighet. 2.4.2020 - 00.00

Mer läsning