Aaltos kärlek till bildkonsten

Mindre känt är att Alvar Aalto faktiskt också själv ägnade sig åt måleri, inte bara i de optimistiska ungdomsåren utan också senare, i livets slutskede, skriver Erik Kruskopf.

Som framgår av den utställning som nu pågår i Ateneum var Alvar Aalto god vän med flera internationellt framstående bildkonstnärer. Utställningen visar att han i sitt eget skapande också tog intryck av deras formvärld; bland annat påpekas släktskapen mellan Hans Arps mjuka abstrakta former och den böljande linjen i Aaltos produkter, exempelvis i den kända Savoy-vasen.

Bildkonsten löper – liksom hos många andra arkitekter – som en parallell ström i Altos liv och verksamhet, men det här tog sig i vissa avseenden ganska speciella uttryck. Han var exempelvis mycket kritisk till placeringen av konst i byggnader som han ritat själv, och någon främmande dekor accepterade han inte alls; omskriven är hans stenkastning mot en ljusreklam som någon tanklös planerare hade låtit montera på hans kommunalhus i Säynätsalo.

Men i sin ungdom hade han faktiskt snuddat vid tanken på att bli målare själv. Konstnär ansåg han sig självfallet vara; arkitekturen var, menade han, stommen i all visuell konst, där måleri och skulptur bara utgjorde grenarna.

Mindre känt är att han faktiskt också själv ägnade sig åt måleri, inte bara i de optimistiska ungdomsåren utan också senare, i livets slutskede. På utställningen antyds detta bara med ett enda verk, en gul, informalistisk, abstrakt oljemålning, utförd någon gång i slutet av 1960-talet.

"Den abstrakta konsten är, när den är som bäst, resultatet av ett slags kristalliseringsprocess. Kanske är det därför den kan uppfattas enbart med känslan, fastän i och bakom konstverket finns konstruktiva tankar och inslag av mänsklig tragedi."

Så här uttryckte sig Aalto 1947 i ett bidrag i tidskriften Domus, och samma tanke återkommer han till upprepade gånger i många texter och föredrag.

Själv fick han inte riktigt känsla för den abstrakta konsten, varken under sin tid som konstkritiker i Iltalehti 1921–22, eller i sitt eget sporadiska bruk av målarpenseln under 20- och 30-talen.

Men på 1940-talet brakade det till. Inspirerad av utblicken från flygplan fann Aalto paralleller mellan en synlig verklighet och dess konkretisering i bild, och 1946 utförde han faktiskt några helt nonfigurativa målningar som hör de tidigaste i sin genre i finländskt måleri.

Och på 1960-talet, kanske av pålitliga assistenter befriad från de tyngsta rutinerna vid sin byrå, satte han i gång med att måla på allvar.

Resultatet blev flera tiotal stora målningar på duk, huvudsakligen helt utan verklighetsassociationer, svårtolkade, delvis bisarra. Föga lämpliga med tanke på placering i något slags arkitektonisk miljö, där Aalto för övrigt – till exempel i sin konstkritik – ansåg att måleriet bäst hörde hemma.

För en psykologisk djuplodare kunde man vänta sig att Alvar Aaltos verksamhet som målare skulle erbjuda ett tacksamt material. Allt som han för övrigt skapade och är känd för, byggnader, möbler, glas, smycken, kom ju till med hjälp av medarbetare – assistenter, tekniker, snickare, utomstående producenter av olika slag. Aalto levererade uppslagen, idéerna, skisserna – men det var medhjälparna som realiserade verket.

Men sina målningar utförde han helt själv, från början till slut. Här finns nog ett titthål till en ännu delvis outforskad del av Alvar Aaltos inre. Till hans djupt hysta, men i grunden ganska obesvarade kärlek till bildkonsten.

Erik Kruskopf Konstkritiker

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning