Arktis smälter snabbare än väntat

Temperaturen har ökat dubbelt så mycket i Arktis som i övriga världen de senaste 50 åren och istäcket har blivit rekordlitet.

En pinfärsk forskningsrapport som Arktiska rådet har beställt fastslår att Arktiska oceanen kan vara så gott som isfri sommartid redan i slutet av 2030-talet. Hittills har man beräknat att det kunde ske först om cirka 30 år, men enligt rapporten har klimatpanelen IPCC:s beräkningar varit för försiktiga.

– Det får följder för det marina livet, för isbjörnar, sälar och valrossar som förlorar ytor att leva på, men också för människan, säger Lars-Otto Reiersen, generalsekreterare för Arctic Monitoring and Assessment Programme (AMAP) som publicerat rapporten.

En konsekvens blir att nya farleder blir tillgängliga i norr, en annan att vädermönstren påverkas. När större områden kring Nordpolen blir isfria rubbas jetströmmarna – de som skänkt Finland iskalla luftmassor den här våren. Med ett globalt varmare klimat följer också regionalt kyligare väder.

– Mekanismerna är fler och mer komplicerade än så här, men generellt kan mer öppet hav kring Nordpolen betyda fler kalla luftströmmar över Europa, säger Reiersen.

Den arktiska isen bredde ut sig över 13,8 miljoner kvadratkilometer i april. Istäcket har aldrig varit mindre än så i april sedan satellitmätningarna inleddes för 38 år sedan, uppger den amerikanska isdatatjänsten. Samtidigt har uppvärmningen gjort de arktiska isarna 65 procent tunnare.

Merparten av issmältningen sker på Grönland som under åren 2011–2014 förlorade i snitt 375 gigaton is om året. Det motsvarar en iskub med 7,5 kilometer långa kanter, och det är dubbelt så mycket som Grönlands genomsnittliga årliga isförluster åren 2003–2008. Arktis avsmältning beräknas kunna höja havsvattennivån med 25 centimeter till slutet av seklet.

Räknar man med all avsmältning, inte bara den arktiska, kan havsnivån stiga med 52 centimeter även om vi lever upp till löftena i Parisavtalet. Struntar vi i dem kan stegringen bli 74 centimeter. AMAP-rapportens siffror är mer alarmerande än FN:s klimatpanels. Så sent som 2013 beräknade IPCC motsvarande värden till 32 respektive 45 centimeter.

– Ytan stiger mest på sydliga breddgrader. I låglänta kustområden som Bangladesh, men också städer som New York, Miami och Köpenhamn ökar risken för översvämning. Grönland självt stiger däremot uppåt när isen som tyngt ned smälter bort, säger Lars-Otto Reiersen.

Han betonar att klimatåtgärderna spelar en stor roll.

– Dokumentationen är stark. Följer vi inte Parisavtalet kommer förändringarna i Arktis att slå tillbaka mot den övriga globen.

Parisavtalet slår fast att klimatförändringen ska bromsas till 1,5–2 grader. Rapporten visar att uppvärmningen i Arktis blir betydligt kraftigare också om vi följer avtalet. Av Arktiska rådets medlemmar har Ryssland och Donald Trumps USA visat föga intresse för klimatpolitik. Tvärtom vill man utnyttja de fossila bränslefyndigheter som blir lättare tillgängliga i och med klimatförändringen – och elda på uppvärmningen ytterligare.

– Arktiska rådet måste greppa problemet innan vi hamnar in i en ond cirkel. Som ordförande måste Finland förstå helheten och prioritera rätt, säger Lars-Otto Reiersen.

Han påpekar att det finns fler naturresurser att beakta i Arktis än fossila bränslen. Exempelvis fisket kan drabbas då temperaturökningen försurar havet och påverkar näringsväven.

– Vi ser redan att surare vatten fräter på snäckor och andra organismer med kalkskal. Det kan få en effekt på matproduktionen.

Det finns gott om förslag på hur man kunde bromsa klimatförändringen eller åtminstone avsmältningen i Arktis om koldioxidutsläppen är för svårtacklade. Ett gammalt tips är att släppa ut stora mängder svavel i atmosfären. Svavelpartiklar reflekterar solljus och kyler därmed klimatet.

Steven Desch, astrofysiker i Arizona, föreslår i Science News att man kunde pumpa upp vatten över Arktis isar under vintern. Vattnet skulle frysa snabbt och göra isen tjockare. Lars-Otto Reiersen är skeptisk till klimatmanipulering.

– Sådana åtgärder minskar inte på koldioxidutsläppen, men de kan skapa nya problem. Dessutom skulle svavel driva på havsförsurningen, säger han.

Forskarna bakom AMAP:s rapport rekommenderar att alla parter följer Parisavtalet för att hejda klimat- och miljöförändringarna så mycket som möjligt. Eftersom den pågående förändringen inte kan elimineras helt inom 30–40 år föreslår de också satsningar på anpassningsåtgärder.

– Vi påtalar att det blir dyrare ju längre vi dröjer, säger Reiersen.

Koldioxidutsläppen är den främsta orsaken till klimatförändringen, men numera bedömer forskarna att utsläppen av sotpartiklar är tvåa globalt, och troligen etta i Arktis och andra snö- eller isbeklädda regioner.

– Minskningen av koldioxidutsläpp måste vara ryggraden i kampen mot klimatförändringen, men sotutsläppen är värda uppmärksamhet om man snabbt vill bromsa förlusterna av havsis, säger Meri Ruppel, forskardoktor i miljövetenskap vid Helsingfors universitet.

I motsats till koldioxid stannar sotpartiklar inte länge i atmosfären, och därför ger utsläppsminskningar snabbare resultat utöver hälsofördelar. Sotpartiklar uppstår vid all ofullständig förbränning, dels naturligt vid skogs- och markbränder, dels på grund av mänsklig aktivitet.

I utvecklingsländerna är hushållen den primära källan, i västvärlden trafiken. I Finland kommer ändå drygt hälften av sotutsläppen från hushållen.

– En mindre trevlig sanning är att de härstammar från att vi eldar i bastuspisar och kaminer, säger Ruppel.

Ett större särproblem för Arktis är ändå gasfacklingen, förbränningen av plötsliga stötar av oren gas som kommer upp när man borrar efter naturgas eller olja.

– Det är en slags säkerhetsåtgärd som tillgrips för att gas- eller oljeriggarna inte ska explodera, säger Ruppel.

Facklingen har ersatts av mera sofistikerad teknik på de flesta håll, men i Ryssland används den flitigt. Medan bara 3 procent av de globala sotutsläppen kommer från fackling är motsvarande andel i Ryssland 36 procent. Ryssland planerar att utvinna alltmer gas och olja i Arktis.

Det är problematiskt. När sotet lägger sig på snö och is drar det till sig solens värmeenergi och försnabbar smältningen.

Och inte nog med det, förklarar Meri Ruppel: Sot har två andra klimatvidriga egenskaper – det försvinner inte och det är hydrofobt, vilket gör att det ansamlas ovanpå den smältande snön. Flera hundra år gamla sotutsläpp flyter upp på ytan och förstärker uppvärmningen än mer.

Orsaken till den utbredda gasfacklingen på tundran är att Ryssland saknar teknik och infrastruktur för att hantera den orena gasen. Men, säger Meri Ruppel, det är svårt att bygga infrastrukturen på Jamalhalvön vars mark tömts på gas eller olja.

– Där Ryssland planerar mer gasutvinning har borrningen tillsammans med den smältande permafrosten skapat tomrum och ojämnheter i markskikten. Det gör att marken blir instabil och flyttar på sig.

Detta kunde öka risken för att stora metanfickor under den sibiriska tundran rivs upp, vilket betyder att bara själva utvinningen av mer fossila bränslen i värsta fall riskerar öka utsläppen ytterligare.