Demoner i musiken

Termen duende har slagit igenom så till den grad att man inom flamencon emellanåt blir trött på att höra talas om den. Antagligen för att den låter så svartvit: Kände du duende i dag? Ja eller nej? Vänligen sätt ett kryss i rätt ruta.

Duende är alltså en term som använts inom flamencon för att beskriva ett synnerligen inspirerat tillstånd, snarare präglat av demoner än änglar. Det berättas historier om hur flamencoartister drabbats av duende: spräckt sina röster, sjungit som i trans, slitit sina händer blodiga. På spanska betyder ordet också andeväsen – och hustomte.

Termen är relativt känd i hela världen i dag, och har inspirerat många. En av dem är italienska nutida tonsättaren Luca Francesconi, vars violinkonsert Duende – The Dark Notes framförs av Helsingfors stadsorkester denna vecka. Duende erbjuder oss helt enkelt ett ord för något som oftast inte kan förklaras, något vilt, suggestivt och djupt gripande. Det är också en term som saknas i de flesta musikkulturer.

Själv har jag utövat flamenco i över tjugo år och skulle föredra att avdramatisera hela begreppet, som en del i processen att punktera en lång rad myter om flamencon. En av de mest framstående flamencoforskarna i dag är österrikiske sociologen Gerhard Steingress, som avdramatiserar termen duende och samtidigt beskriver konstnärens arbete utan att romantisera: "Duende är inget 'mystiskt', utan en följd av artistens förmåga att uttrycka det 'sublima' i kommunikationen mellan sångare och publik." Man behöver inte slita sitt hjärta i bitar, man behöver veta hur man förmedlar en känsla till sin publik.

Den mest berömda texten om fenomenet duende är ett föredrag skrivet av Federico García Lorca (1898–1936). Den sedermera världsberömde spanske författaren intresserade sig tillsammans med tonsättaren Manuel de Falla för flamenco och försökte väcka ny respekt för denna konstart på 1920-talet. Lorca har fångat flera sidor av flamencons väsen i sin poesi, men han är inte flamencoforskare utan poet – vad gäller flamencons historia är det dags att citera andra experter!

Antagligen har vi ändå Lorcas skickliga penna att tacka för att även begreppet duende är världsberömt. Han medgav själv att det kunde användas för vilken sorts musik som helst, och nämner Bach som exempel. Och visst låter Goethes beskrivning av violinistlegenden Paganini rätt bekant? "Demonviolinisten" ägde "en mystisk kraft som alla känner men ingen filosof har kunnat förklara". Människan har tydligen ett starkt behov av att sätta ord på sina upplevelser.