Guldbroscher och diamantringar under lupp i Esbo

I kulturcentret WeeGee i Esbo ställde smyckekännare upp för att under några lördagstimmar identifiera privatpersoners smycken. Här samsades rådiamanter med serietillverkade silverbroscher.

Henrik Kihlman bekräftar att Sirpa Norris medaljong är gammal – den är från 1800-talet och importerad till Sverige, men var den är tillverkad är svårare att säga.
Annika Rentola
24.03.2018 19:01 UPPDATERAD 24.03.2018 19:02
När det himmelsblå etuiet knäpps upp höjs några ögonbryn. Riitta Vepsäläinen, ägaren till etuiet, lyssnar förvånat när smyckekännarna i rummet börjar fälla förtjusta kommentarer om smycket hon kommit med. I sanningens namn har Vepsäläinen aldrig riktigt vetat om den sirliga fjärilsbroschen är billigt skräp eller ett värdefullt föremål. Hon är inte ens riktigt säker på om broschen och etuiet hör ihop.
Nu vet hon åtminstone att det är ett konstfärdigt tillverkat guldsmycke hon äger.
– Det är sällan man får hålla ett sådant i sin hand, säger Jan Roos, guldsmed, urmakare och ordförande för stiftelsen Kellomuseosäätiö.
Vepsäläinen är inte ensam med sin förvåning. När guldsmeder och gemmologer, alltså experter på ädelstenar, blir ombedda att säga något om folks ägodelar kan det hända att "farmors guldsmycke" inte alls är av guld eller att ringen barnen haft i leksakslådan i själva verket pryds av en riktig diamant.

Konfirmationsgåva

Nu är Vepsäläinen lite till sig över beskeden kring sin brosch.
– Jag fick den i konfirmationsgåva, men först var det farfar som gav den till farmor när min pappa föddes 1914. Var den kommer ifrån vet jag inte, men faktiskt så arbetade farfarsfar med att fatta in juveler i smycken i S:t Petersburg.
Vepsäläinen funderar över broschens framtid.
– Nu måste den ju få gå i släkten, säger hon.
Någon uppskattning av vad smycket kan ha för värde i euro ger experterna inte. Den här tillställningen är inte en värdering utan ett kulturhistoriskt betonat nöje.
Ett smyckes stämplar kan ge information om tillverkningsår och material, men vem som var dess formgivare och varför smycket en gång tillverkades kan vara väl dold kunskap.
Henrik Kihlman, silversmedsmästare och vd för Finlands guldsmedsförbund, var den Vepsäläinen först visade sin skatt för.
– Folk känner inte alltid till vad som är värdefullt och vad som inte är det, men det finns många fina inhemska designsmycken. På 60-talet var formgivarna riktigt frigjorda och använde bland annat akryl som material. På 70- och 80-talen fanns ett riktigt sug efter moderna smycken och då exporterade Finland mycket till Europa, bland annat till Tyskland, säger han.
Identifieringen av smycken hör till den typ av kringaktiviteter som bland annat Finlands urmuseum vill arbeta med, inte minst för att museerna i dag har ett pedagogiskt ansvar. För tillfället diskuteras frågan om ett nytt museikoncept för att skapa gemensamma aktiviteter kring ur och smycken just på WeeGee. Finlands urmuseum har ett intresse av att dess utställningar uppfattas som dynamiska. Guldsmeder och urmakare som är bekymrade över hur splittrad och kringskuren utbildningen blivit vill samla kunskapen kring de två hantverkstraditionerna på ett och samma ställe.
– Hantverkarna är oroade över att utbildningen kan gå från att ha varit ett avancerat hantverk till att bli en avancerad hobby, säger Kihlman.

"Fråga först, putsa sedan"

Under identifieringen kan besökarna få sina mörknade smycken putsade så eventuella stämplar blir läsbara. Några minuter i "diskmaskinen", i vatten med kristallsoda, gör besökarnas ringar rena och stämplar tydligare.
Att diska dyrgripar med vanligt diskmedel är för övrigt oftast ett tryggt alternativ, men tar man till starkare medel uppmanar Kihlman att åtminstone läsa bruksanvisningen först.
– Är man osäker kan man gå till en guldsmed och be om råd först. Annars får man gå dit efteråt i stället och betala.
Sirpa Norri har tagit med sig halssmycken hon köpt under studietiden på 60-talet, diamantsmycken inhandlade i Kairo och en medaljong hon misstänker att är från 1800-talet.
– Jag är en samlare, en skata. Jag har både köpt och fått smycken och alltid tyckt om dem, säger hon.
Kihlman bekräftar misstankarna om diamanter. De egyptiska smyckena saknar stämplar, men stenarna verkar vara både smaragder och diamanter.
– Rådiamanter som är lite mjölkaktiga i färgen, säger han, men påpekar snabbt att en riktig analys av stenar görs av en gemmolog och tar tid.
– Tack, jag har själv en lupp och kan titta efter stämplar, men allt hittar man inte på nätet och då får man fråga dem som kan, säger Norri nöjt och packar ihop.
Diamanterna från Kairo visade sig vara diamanter.

På Finlands urmuseum i kulturcentret WeeGee pågår för tillfället en smyckeutställning med cirka 150 smycken av inhemska formgivare. Utställningen visar inhemsk smyckedesign från självständighetens alla årtionden och är öppen fram till den 8 april. Inträdet är fritt och museet är öppet tisdag och torsdag 11–18, onsdag och fredag 11–19 samt lördag till söndag 11–17.

ANDRA LÄSER