Åsnan blev Messias

Jag minns inte när en så hjärtligt uträknad politisk ledare skulle ha haft en framgång som den som Jeremy Corbyn skrällde till med i det brittiska valet i juni. Han vann inte, men han punkterade en förkunnad Toryseger.

Varför? Och har det någon bäring på den politiska utvecklingen i jämförbara länder?

Labourledaren Corbyn är och har varit en 70-talist sedan 70-talet. När han blev partiledare 2015 var han den sista att – med nöd och näppe – bli nominerad. När han valdes i kraft av nyregistrerade partimedlemmar (jfr Ahtisaari mot Sorsa 1993 och fallet Halla-aho) vände hans egna parlamentskolleger honom ryggen. Också partiet närstående New Statesman grävde djupt i katastrofen. Det var tillåtet att ösa all dynga man hade lagrat över mannen som skulle permanenta de konservativas premiärministerskap.

På hösten 2016 utmanades Corbyn som partiledare av en slät figur vars namn jag har glömt. Men jag såg en teveduell mellan de två och lät mig imponeras av Corbyns naturliga framtoning och hans påfallande äkthet – Mays motsats.

Efter det lät jag mig ryckas med i det allmänna baktaleriet och återfanns bland alla som med säkerhet utdömde Corbyn och Labour (i den ordningen).

Den 8 juni 2017 vände allting.

Också New Statesman har vänt kappan. Corbyn hyllas nästan som landets nästa premiärminister ur Labourleden. Han hade turen att möta en Theresa May som trodde att britterna ville höra mera om brexit och hur hon skulle förvandla Bryssel till en brittisk undersåte.

Unisona bedömare har därtill utdömt Mays retoriska insatser i valrörelsen. Hon var helt enkelt usel. Dåligt påläst, arrogant, tom och oengagerad.

May framstod som den Oxbridgeelitist hon är. När Corbyn efter skolan skulle välja universitet åkte han på två volontärår till Jamaica.

Han har verbalt omfamnat Hamas och andra antidemokratiska revolutionärer. Han har tumlat om i de flesta porslinsbodar – och där han gått fram har vägen kantats av skanderande röster: "70-talist, 70-talist!"

Han var så uträknad man kan bli.

Storbritannien grubblar nu över hur en 70-talist nästan kan vinna val på att kräva så "obsoleta" ingrepp som högre skatter för den rikaste 5-procenten, större satsning på en offentlig infrastruktur (skolor, sjukhus, vägar, järnvägar) och – naturligtvis – en högre företagsskatt.

I retur fick han ett massivt röstövertag hos väljare under 35–40 år.

Du räknade rätt. De minns ju inte 1970-talet. De har kanske hört talas om Sovjetunionen men minns inte med kroppen.

Är det bra eller dåligt? Minnet representerar per definition stagnation. Och visst lovade Corbyn att avskaffa terminsavgifterna vid de brittiska universiteten.

Brittiska bedömare tror trots allt att de unga gjorde mer långsiktiga bedömningar.

Vi minns hur man också här hemma för några år sedan började tala om nutiden som den tid då utvecklingen från generation till generation hade stannat av.

Våra barn skulle inte längre få det bättre än vi har haft.

I den brittiska valrörelsen fick globaliseringen bära hundhuvudet. Till och med kommentatorer i konservativa The Spectator ser det som naturligt att en generation som förlorar på globaliseringen vänder den ryggen.

(Att till exempel den brittiska bostadspolitiken har gått snett är svårt att lägga på globaliseringens konto – men där kunde Corbyn trycka till dess brittiska medpart, de konservativa.)

Så ponera att Corbyns oväntade framgångar kan förklaras av att unga väljare känner välfärden krympa och gå dem förbi.

Men har Corbyn svaren? Han kan som person i och för sig tänkas vara den som likt en matador ställer sig i tjurens väg utan att se sig om efter assistans.

Och i val är det inte hur saker och ting är som avgör, många väljare vill se ett annat sakernas tillstånd.

Och då kommer en man som tack vare sin personhistoria inte framstår som månglare i politikens tempel utan snarare bär liknande drag med mannen som vräkte dem ur templet.

Vi har alltså personlighetsdrag som i rådande politiska omständigheter framstod som trovärdiga hos nya väljargrupper.

Och vi har en uttalad politik i termer av rättvisa och solidaritet (Corbyns slogan löd "för det stora flertalet – inte för fåtalet").

Om inte heller Theresa May hade det övertygande budskapet för de unga väljarna (heller) – varför då inte anta Corbyns retorik och syna den?

Den generella frågan blir då: Måste de unga som misstror de uppenbart snedvridande elementen i globaliseringen lägga sin röst på vänstern?

Här hemma är det för övrigt inte SDP som ska ses som Corbyns likar, det är Vänsterförbundet som i någon mening är vårt mesta 70-talsparti.

Men måste de unga välja vänstern för att budskapet ska gå hem? Det ser så ut.

Borgerligheten har sedan slutet av 1980-talet haft fullt upp med att likt Woody Allens "Zelig" bli så lik det globala finanskapitalet att den nästan har utplånat sig som egen politisk figur.

Om borgerligheten begränsar sig till att ropa "korsfäst, korsfäst" och corbynister beskrivs som de åsnor de snarare borde rida på kan det komma en dag då nya väljare vill tro på de vackra budskapen om rättvisa.

Och, ärligt talat, Corbyns rättvisebudskap är inte problemet. Vill man se ett ligger det i hur han ska operationalisera det i praktisk politik som premiärminister i ett faktiskt Storbritannien (där han enligt sina motståndare inte har befunnit sig på decennier).

Unga väljare tenderar tydligen söka sig till extremlägen på vardera sidan av mittlinjen.

Så mycket tydligare blir då utropstecknet: Vart tog de gamla socialliberalerna vägen? Varför sviker borgerliga mainstreampartier sina väljare?

Vill de inte se att fåtalet ibland står i vägen för det stora flertalet?

All världens borgerlighet, förenen eder i en analys av det brittiska skeendet!