Tysklands besked om Nord Stream 2 är förlösande

Ukrainakrisens upptrappning påverkar hela Europa på mångbottnade sätt. De ryska överträdelserna av den ukrainska östgränsen möttes raskt av den tyska rikskanslern Olaf Scholz besked att avbryta tillståndsprocessen för gasledningen Nord Stream 2 (NS2).
Tysklands besked måste betraktas som ett genombrott. I Europa har Tyskland varit en av de största förespråkarna för den andra gasledningen genom Östersjön. Redan Nord Stream 1 (NS1) som Angela Merkel stolt invigde 2011 och som togs i bruk 2012 kan transportera upp till 55 miljarder kubikmeter gas per år. NS2 skulle fördubbla detta. Man har hävdat att gasen är ett nödvändigt ont för att bli av med värre energiformer i enlighet med Energiewende och samtidigt stabiliseras energimarknaden på vilken hela industrin vilar. Landets energiförsörjning täcks nämligen till knappt två tredjedelar av import, där kärnkraft, kolkraft och till viss del oljekraft ingår i mixen.
Att isolera NS2 till en energifråga är emellertid högst bedrägligt. Energiexport kommer nämligen alltid att vara ett politiskt vapen från Kreml i stormaktspolitiska avvägningar. Det har tidigare erfarenheter med de europeiska rörledningarna visat. Att förstärka en beroendeställning till rysk gas har tydliga risker i upptrappade säkerhetspolitiska situationer som nu. Polen och Ukraina förlorar dels ett politiskt påtryckningsverktyg genom att inte längre kunna stoppa gasflödet till Europa, dels de ekonomiska vinster som transiteringsavgifterna medför. Frågan är om den överenskommelse som Tyskland förra sommaren ingick om att ge Ukraina och Polen stöd för den gröna energiomställningen i utbyte mot minskade transiteringsavgifter verkligen är tillräcklig.
Redan innan NS2 tagits i bruk har den påverkat den europeiska energimarknaden. Det ryska energibolaget Gazproms process för att registrera ett dotterbolag för NS2 har dragit ut på tiden. I november rapporterade tyska myndigheter att det registrerade bolaget inte uppfyllde kriterierna för en oberoende distributionsoperatör. Enbart osäkerheterna i den kommande gasförsörjningen bidrog till att trissa upp de europeiska energipriserna märkbart. Till detta ska läggas den ryska oviljan att utöka gasleveranserna genom NS1 och den minskade lagringskapaciteten i Gazproms tyska anläggningar – ett handlingsmönster som ser väldigt välkoordinerat ut för att stärka rubeln genom höga europeiska energipriser.
Det har samtidigt anförts att behovet av NS2 också just därför är stort, med tanke på det skriande behovet av att sänka de europeiska elpriserna. Man glömmer dock ofta bort att det i själva verket är frånvaron av en tillräckligt ambitiös klimatpolitik som är grundorsaken till den europeiska energikrisen. Det fortsatta beroendet av och investeringarna i fossila bränslen löses inte av en till rysk gasledning till Europa. Stora investeringar i fossila källor görs alltid på bekostnad av förnybar teknik.
Det återstår att se om Tyskland verkligen tagit Putins förakt för den internationella diplomatiska arkitekturen på fullständigt allvar eller om Tyskland känt sig nödgat att visa handlingskraft gentemot internationella påtryckningar. Nyckeln ligger i om Tyskland på allvar förstår att Rysslands militaristiska hållning mot Ukraina inte bara handlar om att steg för steg uppfylla ryska drömmar om att bli en stormakt. Ukrainakrisen handlar till syvende och sist om att etablera fäste för Vladimir Putins kleptokratiska diktatur som kontrast till en liberal demokrati i ett grannland som delar så mycket historia och kultur med Ryssland. Det förklarar också Kremls aktiva propaganda med aktivt syfte att ingjuta en västfobi för att rättfärdiga behovet av ett autokratiskt system som cirklar runt en stark ledare.
Det går inte att komma ifrån att NS2 är ett betydelsefullt politiskt såväl som ett ekonomiskt maktmedel. Så länge Ryssland är världens största naturgasexportör och inte skyr några medel att använda tillgången som ett vapen och så länge som Europa är fast i en fossilbaserad samhällsstruktur ligger vi i händerna på en makt som förfäktar värderingar som står långt borta från våra.
Låt oss också minnas att Sovjetunionen för inte så länge sedan var ansvarigt för en järnridå som i över 40 år förnekade miljontals européer demokratiska och ekonomiska friheter. Det är samma makt som Putin i dag helt öppet strävar efter att återuppliva.
När allt kommer omkring är NS2 egentligen inte en ekonomisk eller säkerhetspolitisk fråga, utan en om grundläggande värderingar.

Simon Holmström,

ledamot, Ålands lagting (Hållbart initiativ), ersättare, Nordiska rådet (Mittengruppen)

ANDRA LÄSER