Kolumn: Språkpolis potatisgris?

"Jag gråter rätt sällan nu för tiden, men när den som bor på en ort utan svenskspråkiga psykoterapeuter inte få gå hos mig för att hens missbrukande farsa inte har dykt upp tillräckligt många gånger i terapin så blir jag desperat", skriver Maria Sundblom-Lindberg.
Jag borde säkert skriva om Nato. En saklig och lite skrytig text som visar att jag har koll på både Warszawapakten och sanslösa Erdoğan men vem skulle då vara Svenskfinlands gnällkärring nummer ett när det gäller att få vård på svenska? Jag måste tyvärr fortsätta att blåsa i min gälla visselpipa så länge ungar i Esbo måste ha tolk när de ska träffa psykologen. Det är ju inte så att man i Esbo struntar i vården på svenska, men rekryteringen funkar dåligt. Den funkar dåligt för av de cirka 25 svenskspråkiga psykologstuderandena som tas in varje år försvinner alltför många till den finska sidan, och det här gäller säkert i många vårdyrken. På finska sidan får man ju fler kolleger, stora team, resurser och en chef som inte behöver trolla hela tiden. Orkar man mot förmodan mejla och fråga om förslag på åtgärder till detta problem så får man svaret att antalet studieplatser är i proportion till befolkningsmängden och att flykten till finska sidan är oma vika.
ANDRA LÄSER