Insändare: Pengarna styr serviceutbudet

Maarit Aalto frågar i sin insändare (HBL 20.7.22) varför man åter och åter igen gör misstag, genom att skapa diskriminerande resurskrav, som utesluter vissa grupper av personer med funktionsnedsättning och definitivt inte främjar likabehandling och delaktighet.
Jag har svaret – det är frågan om pengar. En förklaring som upprepade gånger erbjudits under den pågående reformen av funktionshinderservicelagen har med finansieringen av lagreformen att göra. Reformen får inte öka kostnaderna mera än de 20 miljoner euro som sparas när invalidavdraget i beskattningen slopas. Därför måste ministeriets tjänstemän som förbereder lagen söka efter sätt att begränsa lagens räckvidd. Och således skriva diskriminerande paragrafer.
Motsvarande har hänt varje gång i samband med lagreformer som försöker förbättra servicen och livskvaliteten för personer med funktionsnedsättning.
Sådant är oacceptabelt och strider starkt mot FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som Finland har ratificerat. FN:s funktionshinderkommitté, som övervakar implementering av konventionen är tydlig i sitt ställningstagande; stater måste följa konventionens alla paragrafer!
Det finns ett annat orosmoment gällande framtida funktionshinderservice. Organisering av funktionshinderservice flyttas från och med nästa års början till välfärdsområden, som inte kommer att ha tillräckligt med ekonomiska resurser till ständigt växande efterfrågan på social- och hälsovårdstjänster. Redan nu pratas det om prioriteringsbehov.
Funktionshinderservice är livsviktig och nödvändig för användaren. För en person med funktionsnedsättning är den varken en fördel eller en service som hen skulle använda för nöjes skull. Personen är tvungen att använda servicen. Därför måste den säkerställas.
För att fullt ut kunna implementera FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning måste man vidga vyer och skapa möjligheter genom att anta ett personcentrerat förhållningssätt och stifta en lag som stöder det. Det kan endast ske genom en förändring i hela vår funktionshinderpolitik och dess finansiering.
Funktionshinderservicens kostnader måste flyttas från välfärdsområdena till ett eget moment i statsbudgeten och därmed ersättas i sin helhet till välfärdsområdena. Endast då kan man garantera jämlik service mellan personer med olika funktionsnedsättningar men också jämlik service mellan personer med funktionsnedsättningar i landets olika delar.
Jyrki Pinomaa, Otalampi

ANDRA LÄSER