Insändare: Den skriande vårdpersonalbristen väntar fortfarande på sin lösning

Under riksdagens föregående mandatperiod var social-och hälsovårdsreformen vid sidan om ekonomin det mest debatterade – och åsiktsdelande – ärendet. Vänsteroppositionen renodlade sina ideologiska preferenser genom att i allt väsentligt motverka den privata sektorns roll. Filibustertaktiken i vederbörande utskott med ett drygt hundratal sakkunnighöranden, delvis i olika repriser, och ett oändligt manglande om reformens grundlagsenlighet i ett antal punkter, fick enligt den illa dolda planen tiden att ta slut. Statsministern slängde till regeringspartnernas överraskning in handduken en månad före riksdagsvalet 2019. Kort sagt, regeringen föll tillsammans med reformen.
Ett lika aktuellt som hett ärende strax före riksdagsvalet var problematiken kring äldreomsorgen, då flere fall av underbemanning och skandalöst bristfällig omvårdnad i ett antal äldreboenden uppdagades. Dåvarande oppositionens ljudligaste representant, ordföranden i det förhalande social- och hälsovårdsutskottet – och numera ansvarig minister – propagerade aggressivt för en successiv utökning av vårdpersonalen från 0,5 till 0,7 procent i förhållande till antalet vårdpatienter. Vårdproblematiken kunde enligt förslagsställaren åtgärdas ”genom en bisats i lagen”. Decimalen skulle med andra ord göra skillnad.
Kritiken i synnerhet från högerhåll mot lagändringen var i det skärrade läget otacksam, men gick ut på att decimalen inte kunde vara lösningen på den allmänt kända stora bristen på kunnig personal och att lagen därmed hotade att bli en död bokstav. Enligt kritiken mot förslaget framhölls dessutom att det skulle vara oklokt att binda vårdkapaciteten till en stelbent kvotering på grund av att vårdbehovet och därmed bemanningen märkbart kan variera i olika äldreboende. En och annan kanske tyckte att det fanns en poäng i argumenten och att framstöten till någon del var ett spel för gallerierna. Men det politiska trycket inför riksdagsvalet var stort, motargumenten fördömdes i skarpa ordalag. Förslaget blev lag.
I valet fick man sedan höra om den resoluta kampen mot en ”hård och omänsklig högerinställning” och ”likgiltig ansvarslöshet” i omsorgsfrågor där ”människan förliknats med en decimal”. Valkampanjen och valtemat lyckades. Enligt samstämmiga bedömare var just omsorgsfrågan den avgörande faktorn till regimskiftet.
Nu, fyra år senare, har man i färska tidningsartiklar fått läsa att ”givna vallöften” och ”vårdpersonalens lagstadgade dimensionering inte kommer att förverkligas”. Tvärtom, bristen på vårdpersonal kommer enligt uppgift att ytterligare förvärras. Många vårdavdelningar och äldreboenden har redan blivit olagliga på grund av att det varit omöjligt att uppnå det förhöjda
bemanningskravet, sedan den 1 januari 0,6 procent. Något annat alternativ än att stänga har inte funnits.
Nästa kravhöjning till minst 0,7 procent träder i kraft den 1 april 2023, men den skriande personalbristen väntar fortfarande på sin lösning. Samtidigt behövs en ny kapacitet på sammanlagt mer än 200 000 (!) skötare/vårdare överlag inom bara ett drygt decennium för att täcka behovet efter yrkeskårens alla pensioneringar och ett kontinuerligt växande klientel.
Ove Ohlström, Helsingfors
ANDRA LÄSER