Att bara erbjuda en kortare arbetstid ger inga produktivitetsförbättringar

Dagens arbetsliv måste anpassa sig till nya situationer där kundernas och personalens intressen beaktas samtidigt som företagets konkurrenskraft stärks.

13.07.2021 21:20
Den snabba och omfattande övergången till distansarbete under det senaste året påvisar en berömvärd flexibilitet i vårt arbetsliv. Den har väckt till liv en diskussion om en kortare arbetstid. Den socialdemokratiska Kalevi Sorsa-stiftelsen har blåst dammet av några gamla projekt från 1990-talet, genomförda av politices doktor Pekka Peltola. Publikationens namn är ”Lyhyemmän työajan kokeilut Suomessa 1996–1999. 6+6-malli oli menestys.”
Peltolas tes är att det är möjligt att erbjuda en arbetstid på sex timmar per dag, med oförändrad månadslön. Ekvationen påstås gå ihop genom att produktiviteten under den kortare arbetstiden skulle vara så mycket högre att den kompenserar den högre timlönen. Tanken är vacker, men innehåller några grova tankefel. Att modellen var en framgång stämmer inte, eftersom den inte har fått någon nämnvärd spridning någonstans i världen.
Varför är det inte vettigt att övergå till 6+6-modellen? I marknadsekonomin bestäms produktionsbehovet av efterfrågan. En övergång från åtta timmars drift till 6+6, betyder att det plötsligt finns ett 50 procent större behov. Mycket få företag står inför en sådan situation. Om det är önskvärt är det mest ekonomiskt att erbjuda två åtta timmars skift med fyra timmers överlappning. Då kan den ena operatören utföra andra uppgifter i fyra timmar och hoppa in under kollegans matpaus, utan förhöjd timlön. Så här blir driften mest ekonomisk. Varför exempelföretagen inte har utnyttjat denna möjlighet är oklart för mig.
Resultaten från projekten lämnar en del öppna frågor. Vilket var utgångsläget? Vilka andra förbättringsåtgärder övervägdes? Hur har produktivitet och produktionskostnader beräknats? Varför har inte en påstått god modell spridit sig? Projektbeskrivningen tycks grunda sig på en sociologisk syn, där det är viktigast att beskriva hur arbetsmarknadsparterna har kommit fram till lösningen. En grundligare produktionsekonomisk analys skulle vara till förmån för tolkningen av resultaten.
Ute i världen pågår ett antal experiment med korta arbetstider. De är alla välkomna. Dagens arbetsliv måste anpassa sig till nya situationer där kundernas och personalens intressen beaktas samtidigt som företagets konkurrenskraft stärks.
Många exempel rapporterar goda resultat av fyra dagars arbetsvecka eller sex timmars arbetsdag. Rapporterna i medierna är oftast entusiastiska, men tyvärr för bristfälliga för att vi skall kunna dra trovärdiga slutsatser. Kan framgången bli bestående?
Vad kan ett lyckat projekt grunda sig på? Jag kan endast ge mina egna gissningar: Stark motivation för personalen att genomdriva effektivitetshöjande förändringar i arbetet. Personalen går in för att minimera omotiverade pauser och tidsanvändning för privata ändamål. Man kan alltid finna rutiner som är onödiga och tidskrävande. Oklara order och direktiv bör åtgärdas, illa fungerande datasystem måste förbättras. Dessa kan lätt stjäla 20 procent av arbetstiden.
Inom traditionellt produktionsarbete vet vi att ett välplanerat ackordsarbete i serieproduktion kan utföras med en effektivitet som överstiger ett traditionellt timarbete med 30 procent. Det kan berättiga en motsvarande förhöjd timförtjänst. Kan man lyckas med det vid en arbetstidsomställning?
Har man haft möjlighet att ta i bruk ny teknologi, erbjuda kompletterande skolning åt personalen eller förnya ledningssystemen?
Summa summarum: Att bara erbjuda en kortare arbetstid ger inga produktivitetsförbättringar. Man måste samtidigt göra andra systematiska processförändringar, gärna i samarbete med personalen.
Diskussionen i medierna verkar förvänta sig avgöranden i kommande inkomstpolitiska förhandlingar. Hallå, det hör till en förgången tid! Avtalsförhandlingarna är på väg mot företagsnivån. Där kan man bedöma hur man vill använda en uppnådd produktivitetsförbättring. Vill man ta ut det i en högre lön eller en kortare arbetstid?
Och till slut, vilka arbeten tror du att kan utföras på en kortare arbetstid? Hur är det med lärare, sjukskötare, åldringsvårdare, busschaufförer, poliser, brandmän, butikskassor? Deras arbete förutsätter alltid närvaro. Skall de bli förfördelade då en del experter i specialuppgifter skulle kunna hoppa till en kortare arbetstid? Kan en sådan olik behandling godkännas med beaktande av jämlikhet? Det borde kanske undersökas av arbetsdomstolen?

Peter Rehnström

Helsingfors

ANDRA LÄSER