Det svensk-finska försvarssamarbetet

Samtidigt som det finsk-svenska försvarssamarbetet åtnjuter nästan enhälligt stöd i båda länderna, vet vi också alla att det fortfarande finns en inbyggd misstro i Finland gentemot Sverige som härstammar från vinterkrigstiden och de hemliga förhandlingarna om försvarssamarbete med Sverige före kriget. Detta återspeglas fortfarande i frågan som kan viskas till och med bland centrala beslutsfattare: "Kan vi lita på svenskarna?".

Mitt svar är klart: Sverige har aldrig svikit sina löften och förpliktelser, till skillnad från finska förväntningar och önskemål. Och för att gå ännu längre: det bistånd som vi finansiellt, materiellt och med frivilliga fick under vinterkriget från Sverige, som inte gav någon neutralitetsförklarning utan förklarade sig som ett icke-krigförande land, var av avgörande betydelse för Finland.

Den påstådda svenska opålitligheten används i den pågående Nato-kampanjen i Finland där oärliga och vilseledande antydningar om möjligheten att Finland blir överraskad av en svensk snabbmanöver florerar. Socialdemokraterna i båda länder är bekymrade över detta och har ett nära samarbete för att bemöta denna vilseledande propaganda.

Att framställa statsminister Stefan Löfvens tal i Gullranda som en kalldusch för finska förhoppningar om en försvarspakt hör ihop med denna kampanj. Det är underligt med tanke på att det har varit bara ett par enstaka riksdagsledamöter i Finland som har talat om en bilateral allians. För regeringarna har det hela tiden varit klart, att det gäller ett stegvist utvecklat och fördjupat samarbete där varje steg som sådant är av nytta för båda länder och ger ökad kostnadseffektivitet och trovärdighet för deras försvar.

Från finsk sida har det dock konstaterats, att vi inte vill utesluta en mera långtgående bilateral allians om den blir möjlig om fem, tio eller femton år, men det är inte någon målsättning för det fördjupade samarbetet. Att det kan uppstå behov av avtal beträffande användning av gemensamt anskaffade resurser i krissituationer är sannolikt, men förutsätter inte någon försvarspakt. Allt detta bör skötas på ett sätt som utesluter några tolkningsskillnader mellan svenska och finska uppfattningar.

Finland, Sverige och de baltiska länderna har alla varierande historiska erfarenheter som vi bör känna till då vi värderar det säkerhetspolitiska debattklimatet i dessa länder.

Trots den ökade spänningen i vår region har Finland i dag inte erfarit några incidenter och problem med Ryssland av den typ såsom Nato-länderna och också Sverige tycks ha haft. Naturligtvist delar vi också oron inför Rysslands utveckling och beteende och de ökade spänningarna inom Östersjöområdet. Vi finner den krigiska retoriken som har börjat florera såväl i Ryssland som i västländerna i vårt område oroväckande.

Samtidigt känner vi oss inte militärt hotade av Ryssland eller Nato. Detta på två grunder: vi litar på vårt eget och självständiga försvar och möjligheten att ta emot hjälp i en krissituation, men vi vill också sköta vår säkerhetspolitik på ett sätt som inte ger anledning för något land att tro att Finland inte skulle kunna eller vilja förhindra alla främmande makter från att använda sitt territorium för militärt hotande ändamål i vilken som helst riktning.