Tredje rangens Europa

Tredje rangens företag tillverkar produkter, andra rangens bolag producerar teknik, första klassens företag definierar standarder. Standarder utgör inte bara ett gemensamt tekniskt eller ekonomiskt språk, de återspeglar också kulturella normer. Liberala demokratier bygger på rättsstatsprincipen. Tack vare garantier mot maktmissbruk och korruption ska ingen stå över – eller under – lagen. Detta återspeglas i våra grundlagar, i konventioner om mänskliga rättigheter, i den västerländska synen på yttrande- och åsiktsfrihet, med fritt flöde av information via internet. Ekonomi och teknik reflekterar vår människosyn. Inom enpartidiktaturer som Kina är systemets dominans däremot total, medan lagen och individen får ge vika.

År 2049, då Folkrepubliken Kina firar 100 år, vill partipamparna i Peking stoltsera med global stormaktsstatus inom industriell tillverkning och innovationer. I klartext vill man ersätta utländsk teknik med inhemska alternativ. Man gör allt för att vinna försprång inom artificiell intelligens, molntjänster, prylarnas internet, 5G, nanoteknik, robotik, halvledare, kvantdatorer, digitala betalningar, appar och ekosystem, delningsekonomi, digital hälsovård – och så vidare. Genom att definiera standarder går det att utöva subtilt men betydande inflytande, också på det kulturella planet.

Kina agerar opportunistiskt. Landet shoppar råvaror och jordbruk i Afrika, förvärvar därtill högtekniska produkter och tjänster, hamnar och varumärken i Europa. Här hemma har kineserna köpt in sig i bolag som Supercell, Amer Sports, Okmetic, Salcomp och Valmet Automotive. Samtidigt har alla kinesiska företag – statliga, halvstatliga och privata – partirepresentanter i bolagsledningen. Riskerna förblir underanalyserade.