Alexandersgatan är död. Igen.
”Nu för tiden är Alexandersgatan en plats man helst åker i väg från så snabbt som möjligt. Den har blivit Wall Street – pengarnas gata”.
Året är 1975 och skribenten är journalisten Mirja Sassi i Helsingin Sanomat.
En enkel sökning i tidningsarkiven visar hur Helsingfors mest älskade gata att hata har dödförklarats flera gånger under de senaste decennierna. Dödsattester och diagnoser har inte bara getts i år, i pandemins spår.
Alexandersgatan har varit kall och mörk. Den har saknat kunder, den har haft tråkiga banker och sedan när bankerna har lämnat gatan har lokalerna gapat tomma.
När Sassi kommenterar Alexandersgatan 1975 handlar det om planerna att göra gatan till en gågata, något hon inte tror på.
Sassi föreslår i stället att Norra Esplanaden ska göras bilfri. ”Norra Esplanaden har rymd och sol, en park och många fina, stiligt inredda affärer”, skriver Sassi som tycker att man ska satsa på en gågata där det redan finns lite mänsklighet, i stället för den kalla Alexandersgatan.
I tisdags bestämde stadsmiljönämnden att biltrafiken ska begränsas på Norra och Södra Esplanaden under en försöksperiod. I stället ska fotgängarna och cyklisterna ges mer rum.
Beslutet väckte starka känslor bland dem som hade velat se att biltrafiken fortsätter som förut. Om förslaget hade röstats ner hade förespråkarna säkert varit lika besvikna.
Att frågan väcker känslor beror på att den har djupa ideologiska rötter som går tillbaka till åtminstone 1960-talet.
Bilen står i centrum av debatten.
På 1960-talet planeras väldiga bilvägar in i Helsingfors centrum, planer där hela kvarter ska rivas för att få bukt med den allt jobbigare rusningstrafiken.
Planerna väcker motstånd och föder bland annat föreningen Enemmistö (Majoritet). Föreningen börjar jobba för fotgängarnas rätt i staden. Den samlar aktiva på vänsterkanten och här finns också ett frö till den gröna rörelsen i huvudstadsregionen.
På 1960-talet väcks också tanken på gågator, dels som en bilfri plats men också som ett sätt att skapa en mer ”europeisk” stadsmiljö, med fotgängarstråk med många kaféer och restauranger.
Sedan första början har företagarna i centrum varit skeptiska till planerna på gågator. Gågatorna har ansetts äventyra affärernas ekonomi.
Företagarna har fått stöd av högerpartierna i huvudstaden. Framför allt har Samlingspartiet försvarat bilisternas intressen.
Så har skiljelinjerna gått: Vänstern pressar på för att göra centrum mer bilfritt, och stora delar av högern trycker på bromsen.
Vänstern har fått mer utdelning för sin politik genom åren. Cyklisterna och fotgängarna har fått mer plats i staden, gatstump för gatstump. Det senaste stora nederlaget för högern var när Centrumtunneln röstades ner under den förra fullmäktigeperioden.
Kanske julen kan visa vägen ut ur den ideologiska återvändsgränden?
Före jul är det karneval på Alexandersgatan, från slutet av november fram till jul.
Då vänds allt upp och ned, som på en riktig karneval. Invanda uppfattningar ställs på ända. Helsingforsarna glömmer för en stund att Alexandersgatan är en gata med tråkiga eller tomma affärslokaler som man ska skälla på med jämna mellanrum.
I stället tänds julljusen. Lucia skrider fram i sin kortege. Det går inte att tycka illa om Alexandersgatan i december.
Julen och julgatan visar att staden är mer än sina byggnader eller sina körfält, mer än bara fastighetsekonomi eller trafikpolitik. Staden är framför allt social.
Att vi så gärna skäller på Alexandersgatan beror på att den ofta inte uppfyller våra krav på vad staden ska vara: en livlig mötesplats.
Frågan blir då: Hur ska vi göra Helsingfors centrum lika trevligt som Alexandersgatan är när den är som bäst i december?
ANDRA LÄSER
