I fjol sjöng lucia inför en tom domkyrka – Ingrid Enckell berättar om upplevelsen

– Jag är tacksam för att ha fått vara lucia just det året. Det kändes speciellt och det var en tid då många behövde sången och ljuset, säger hon.

Läs också: Vem ska bära luciakronan i år? Du avgör med din röst!

Lite nervöst var det, berättar hon.

– Arrangörerna berättade för oss kandidater att de inte visste hur konserterna kommer se ut, hur kröningen kommer att bli, så när vi kandiderade var mycket ännu öppet, säger hon.

Innan Enckell ställde upp som kandidat funderade hon på om det var värt det mitt under studentskrivningarna. Hon bestämde sig ändå för att göra det eftersom det var för ett fint ändamål.

– Jag tänkte att antingen blir man vald eller så blir man inte det. Jag bidrar ändå till insamlingen för välgörenhet, säger Enckell.

Strax efter att hon blivit vald blev det ändå klart att hon inte fick ha vare sig tärnor eller publik med sig i kyrkan. I stället skulle hon få uppträda ensam utan körens stöd.

– Jag var jättestressad över det och funderade på om jag över huvud taget kommer att klara det, säger Enckell.

Hon klarade det – det kan alla som tittade på direktsändningen från domkyrkan intyga. Enckell uppträdde också med tre solosånger, då tidigare lucior sjungit bara en sång solo.

– Om jag inte hade haft tidigare scenerfarenhet hade det varit mycket svårt. Solosång har länge varit min grej och jag har stått på scenen sedan jag var barn. Det hjälpte mig genom stressen, säger hon.

Enckells upplevelse av kröningsdagen var en annan än den man kunde se på andra sidan tv-rutan.

– I kyrkan kändes det lite som att vara med i en filminspelning, berättar hon. Hon kunde ta små pauser ibland när hon visste att tv:n visade klipp av tärnorna som spelats in tidigare.

– Jag fick dricka vatten och hann rätta till läppglanset. Normalt är det inte så, säger Enckell.

Att uppträda inför tomma kyrkbänkar och tv-kameror i direktsändning var något av en utmaning. Hon minns att hon saknade ögonkontakten och samhörighet med de runt henne. Att lyckas utan en publiks gensvar och genom en skärm kändes svårt.

– Le, le, le, tänkte jag, men det fanns ingen att le mot, bara kameror, säger Enckell.

Enckell minns att hon tänkte på att många hon känner tittar på henne nu.

– Andra tankar som slog mig var: "tänk om jag snubblar", "tänk om kronan inte hålls på plats, "tänk om stearinet börjar droppa" ...

– Kronan är ändå stadigare än den ser ut! Den är specialgjord för dig. Den är inte bekväm men du hinner vänja dig. Det är lite som att gå in ett par skor, säger Enckell.

Efter kröningen fick Enckell stå utanför kyrkan och vinka men bara gå ner en liten bit för trappan. Luciaföljet uteblev. Det blev middag i kryptan, men de flesta tärnor deltog via videosamtal. Sedan åkte hon hem för att kolla på sändningen för första gången.

– Jag visste inte hur det sett ut på tv. Det var en väldigt annorlunda stämning i kyrkan än den i sändningen. Körsångerna var inspelade tidigare så de hörde vi inte. Men jag är glad att de flesta fick se och uppleva stämningen i sändningen, säger hon.

– Det är alltid lite pirrigt, men jag är van att lyssna på mig själv sjunga. Jag fick också mycket fin respons. Mitt instagramkonto nästan exploderade under kvällen och slutade helt att fungera.

Det som hon fått uppleva beskriver hon som något av det bästa hon varit med om.

– Det var ju lite ledsamt att inte få uppträda inför en fullsatt kyrka och att inte ha något luciafölje. Men trots det var det en givande upplevelse och det finns inte en sekund som jag inte är tacksam över, säger hon.

Vanligtvis fortsätter luciabesöken fram till den sjätte januari, men i fjol var det ganska lugnt redan kring jul.

Enckell förutspår att årets lucia kommer att få ett fullspäckat schema. Hon kommer också själv att få chansen att ta på sig ljuskronan igen, eftersom besöken är så många att också tidigare lucior har kallats in för att hjälpa till.

– Jag trivs som fisken i vattnet i Italien, men jag ser också fram emot att komma hem och få lussa. Jag har redan en hel del inbokat, säger hon.

– Det hela var ögonöppnande på många sätt. Jag visste att det var uppskattat, men att själv få se hur många som behöver lucia gjorde intryck. Det är en viktig tradition som jag är glad att vi har i Finland. Det är så mörkt och de finns så många som är ensamma. Alla kan sprida ljus och glädje, att vara lucia är ett sätt.

– Ta var på varenda sekund! Inte bara kröningsdagen utan hela tiden. Efteråt är det världens finaste grej att se tillbaka på.