Bra eller illa för Finland?

För femton år sedan blev Finland först med att införa euron som kontantvaluta. Det skedde vid midnatt den första januari 2002, och eftersom Finland låg längst österut slog tolvslaget först hos oss.

Har Finland klarat sig bättre med euron, eller hade det varit bättre med en egen valuta? Och hade återhämtningen efter den ekonomiska nedgången varit snabbare med flytande valutakurs?
Frågorna ställdes av Helsingin Sanomat till en stor grupp ekonomiska experter, professorer, forskare och ekonomer vid banker och intresseorganisationer.
Många av dem säger att euron har varit mera till skada än till nytta för Finland, och att flytande valuta hade gjort uppgången efter recessionen som började 2012 snabbare.
Men slutsatserna är knappast så entydiga. Det finns ingen parallell verklighet där Finland har kvar marken att jämföra med. Och politikerna som i mitten av 1990-talet tog besluten som förde in Finland i EMU-området hade ingen kristallkula att konsultera.
Däremot hade de en lång historia av devalveringar, massarbetslöshet, skyhöga räntor och finansiell turbulens i mycket färskt minne. Att uppfylla EMU-kriterierna och vara redo för den gemensamma valutan var ett sätt att långsiktigt och hållbart stabilisera ekonomin.
Så trodde bland många andra den inflytelserika statssekreteraren Raimo Sailas vid Finansministeriet.
I Jyrki Vesikansas färska biografi berättar Sailas vilken chock det var att märka att Tyskland och Frankrike redan 2003-2004 utan sanktioner kunde bryta mot EMU-principerna.
Sailas säger också att det var ett misstag att ta med Italien och senare Grekland i euron. Men de samhälleliga och kulturella aspekterna på de olika medlemsländerna vägdes aldrig in i analyserna. EMU och euron var en del av det politiska projektet att stärka EU som en global ekonomisk och politisk aktör.
Att de politiska dimensionerna vägde tungt var kanske till fördel för Finlands medlemskap. Bland annat i Tyskland fanns det dubier för att ta med ett land med notoriskt svag valuta och devalveringar som finanspolitiskt universalmedel i unionen.
Dåvarande statsministern Paavo Lipponen, SDP, hade en stark vision av att Finland måste vara med i alla sammanhang där beslut som rör vårt land fattas. Varje steg mot en starkare västintegration förde bort från kalla kriget och tillvaron i skuggan av Sovjetunionen och VSB-pakten. Finansminister Sauli Niinistö, Saml, delade den här visionen.
I det här perspektivet är det för snävt att bara se euron som ett ekonomiskt instrument.
EMU-medlemskapet och euron gav ekonomisk stabilitet, men var också ett ankare för Finlands säkerhetspolitiska orientering i västlägret.
I det avseendet hade Sverige och Finland inte samma utgångsläge och behov när länderna tog ställning till den gemensamma valutan.
Många av Helsingin Sanomats experter tror att återhämtningen efter den senaste recessionen hade varit snabbare med egen valuta som hade kunnat försvagas för att ge stöd åt exporten. Nu går man den betydligt långsammare och besvärligare vägen med intern devalvering.
Men devalveringarna skapade ett kostnadstryck som löstes med nya devalveringar. Den inhemska köpkraften stärktes med löneförhöjningar som drev upp inflationen, och ledde till högre räntor.
Exporten var motorn som fick bränsle av devalveringar när Finland på marktiden drog sig upp ur lågkonjunkturer. Men det är inte säkert att den mekanismen skulle fungera på samma sätt längre.
Verksamhetsförutsättningarna för företagen är i dag helt annorlunda än de var under efterkrigstiden, det har inte minst globaliseringen bidragit till. Industrin behöver råvaror och komponenter som köps där det är mest förmånligt. Sämre valutakurs gör de här produkterna dyrare och då försvagas effekten av devalveringen.
Devalveringar ledde också automatiskt till att löntagarna krävde kompensation för de högre kostnaderna, med strejker och oro på arbetsmarknaden som följd.
Problemen som drabbade Nokia och pappersexporten har fördjupat recessionen men de hade inte i första hand att göra med valutakursen utan berodde på att marknaderna för deras produkter förändrades.
När det gäller Finland och euron är det bästa svaret antagligen det som ges av ett par av Helsingin Sanomats experter. De hänvisar till den kinesiske premiärministern Zhou Enlais svar då han tillfrågades om franska revolutionens betydelse; att det ännu är för tidigt att uttala sig.
ANDRA LÄSER