Mentorer behövs inom kulturen

När Odysseus drog ut för att strida i trojanska kriget fick hans kompis Mentor – enligt den grekiska mytologin – ansvaret att ta hand om sonen Telemachos. I dag använder vi därför ordet mentor när vi talar om en handledare, uppfostrare eller pålitlig vän.

För vissa skulle det säkert kännas både gammalmodigt och märkligt att ha en äldre person som vägledare och guru i sitt yrkesliv, men mentorskap och fadderrelationer är rätt vanliga inom konsten och kulturen – varför?

När dirigenten och körledaren Ida Olsonen, 34, höll på med sina magisterstudier i musikpedagogik vid Konstuniversitetets Sibelius-Akademi i Helsingfors valde hon att delta i skolans frivilliga mentorsprogram.

Till mentor valde hon den 23 år äldre körledaren Timo Lehtovaara från Åbo, för att få kontakt med någon utanför sitt befintliga nätverk i Helsingfors, och lära sig av någon med 20 år längre erfarenhet.

– Bara att få höra exempel på vad man kan tänkas göra i arbetslivet var otroligt intressant, säger Olsonen.

Mentorn behövde vara en alumn från universitetet, och en person som adepterna valt själva. Men hur mentorskapet fungerade i praktiken var upp till var och en. Studenterna bokade in sex stycken två timmar långa träffar med sin coach, och förväntades delta i tre gemensamma träffar med de andra deltagarna på programmet. Mentorerna fick ingen lön för att delta.

Olsonen fick följa med på någon av Lehtovaaras körövningar, men framför allt började de ses över en kopp kaffe för att prata om jobbet och livet. De blev snabbt vänner och har hållit tät kontakt även efter att mentorsprogrammet och studierna tog slut.

Gränsen mellan vad som är mentorskap och helt vanligt stöd av en vän och kollega är rätt flytande – på ett bra sätt, konstaterar Olsonen.

– Jag tror att ingendera av oss längre tänker på att det är ett mentorsförhållande vi har, säger Olsonen.

Det diskuteras just nu om att det finns behov av fler mentorer och stödnätverk inom det finländska konstnärsfältet, berättar den Helsingforsbaserade bildkonstnären Fanny Tavastila, 45, som är medlem i Målarförbundet och sedan i år även sitter i förbundets styrelse.

– Det är otroligt viktigt att det finns stöd att få inom det här yrket som ofta är väldigt ensamt, och där man med jämna mellanrum ramlar ner i en brunn av tvivel på sin förmåga och sina idéer, säger Tavastila.

Styrelsen diskuterade före sommaren på vilka sätt mentorsrelationer kunde uppstå på fältet. Och även om det inte finns konkreta förslag ännu hoppas förbundet kunna ordna ett par informella träffar redan under hösten, där människor från olika konstnärliga områden kunde mötas. I förlängningen är målet att vissa av dem kunde inleda mentorsrelationer på tumanhand, berättar Tavastila.

– När man talar med någon tvingas man artikulera och utkristallisera den ibland rätt abstrakta tanke eller känsla som man går runt och jobbar med, säger Tavastila som ett svar på varför mentorer behövs, men tillägger att frågan är mer mångfasetterad än så.

Några saker återkommer när HBL pratar med kulturarbetare om varför mentorer behövs.

Mentorn kan till exempel bidra med praktiska eller tekniska tips som behövs i yrket: var man får tag på relevant material, vem det lönar sig att kontakta för att skapa arbetsmöjligheter, och hur mycket kan man ta betalt.

Mentorn kan också bli en av få människor i ens liv som på djupet förstår vad man sysslar med om dagarna.

Olsonen konstaterar att hon ofta är den enda dirigenten i rummet, medan de andra i kören eller orkestern har kollegor inom sin stämma eller sektion att dela sina erfarenheter med.

– Det är inte alltför ofta man får chansen att snacka med kollegor. Det är så skönt när man hör om någon annan som haft samma problem som man själv har haft, säger hon och skrattar.

Mentorn Lehtovaara har bland annat delat med sig av hur det är att starta en egen kör, och peppat Olsonen att kontakta festivaler och konsertarrangörer för att få göra konserter.

Tavastila konstaterar att aktörer som Målarförbundet kan hjälpa konstnärer med till exempel juridiska frågor, eller skicka ut nyhetsbrev med påminnelser om aktuella ansökningar om stipendier eller utställningar. Det kollegiala fältet och vänskapsrelationer är också värdefulla för pepp och stöd, och ett ovärderligt bollplank.

Det finns ändå en viss skillnad mellan att ha en mentor och att ha goda kollegor.

– En av de viktigaste sakerna en mentor kan bidra med är känslan av att det finns någon som ser en och finns där för en i vått och torrt, säger Tavastila som tänker att mentorsrelationer kanske behövs mer än någonsin för att skapa möten och nätverk bortom skärmar och telefoner.

– Det är så viktigt att ta del av förutsättningslösa mellanmänskliga samtal utan tydliga mål. I dag ska allt vara så effektiviserat. Men konsten är ett utforskande, för det behövs genuina möten och samtal.

Inom litteraturbranschen har det uppstått skrivarskolor, där personer med författardrömmar – mot betalning – kan få stöd och hjälp av handledare som är etablerade författare. Hannele Mikaela Taivassalos och Johanna Holmströms Skriftskolan är ett finlandssvenskt exempel, Monika Fagerholm har en annan.

Nyligen konstaterade poeten Lina Bonde i ett inlägg på Instagram att hon alltid har Taivassalo att tacka när det kommer till skrivandet. ”Ett slags mentorsskapande som blev vänskap”, beskrev Bonde relationen.

Också författarna Ellen Strömberg och Michaela von Kügelgen testar i höst en 30 dagars mejlkurs där deltagarna får en skrivövning skickat till sig per mejl varannan dag.

Men att vara ”self made” och framgångsrik på (vad som åtminstone framstår som) enbart egna meriter är samtidigt prestigefyllt enligt vissa. Det kan också uppfattas som konformistiskt att som konstnär inrätta sig i en hierarkisk mentorsrelation med en äldre kollega.

Olsonen tillstår att det kan finnas en risk att mentorsrelationer upprätthåller hierarkier och maktstrukturer inom kulturbranscher.

– Men jag har inte upplevt något sådant. Det handlar om hur mentorn och adepten positionerar sig i sin yrkesroll. Det kan var och en bestämma själv, säger Olsonen.

Inför intervjun har hon frågat Lehtovaara om han har något att säga om deras relation. Och telefonen plingar under pratstunden med HBL:

”Det var jättetrevligt och intressant att återvända till sin egen studietid genom mentorskapet, och fundera över vad jag själv hade gjort annorlunda. En trevlig och tankeväckande erfarenhet”, skriver Lehtovaara i meddelandet till Olsonen.

Tavastila är också inne på att mentorerna i bästa fall själva kan lära sig saker av sin lärling.

– I dag förväntas man kunna marknadsföra sig själv och vara aktiv på olika sociala medier. Konstfältet är en helt annan värld än för några år sedan, och man behöver ständigt lära sig saker för att ta sig fram och hålla sig ajour, säger Tavastila.

Mentorsprogrammet som Olsonen deltog i på Sibelius-Akademin har lockat omkring 20 studeranden från ett brett spektrum av studieinriktningar varje år mellan 2013 och 2021, skriver Nelli Kuokka, kommunikationschef vid Sibelius-Akademin i ett mejl till HBL.

Programmet avslutades dock efter att det rent administrativt flyttades till universitetets öppna campus, där det i dagsläget inte finns resurser för att upprätthålla det. Populärast var programmet bland studerande inom folkmusik, klassisk musik och musikpedagogik, skriver Kuokka.

På det svenska programmet i skådespelarkonst vid Konstuniversitetets Teaterhögskola har alla studeranden fått en fadder, som de kallas där, i åtminstone 20 år, skriver Emilia Koivunen, kommunikationschef vid Teaterhögskolan och Bildkonstakademin per mejl till HBL.

Det är frivilligt att ha en fadder, men många utbildningsprogram rekommenderar det starkt. Koivunen skriver att fadderverksamheten finns för att stärka studenternas färdigheter inför arbetslivet, och skapa kontakter mellan studerande och de professionella på fältet: ”Fadderns roll är att sparra studerandens utveckling, lyssna, ge feedback, erbjuda studeranden sin egna erfarenhet och bekanta studerande i sitt egna nätverk.”

Det förverkligas bland annat genom att faddrarna går och tittar på studerandes föreställningar och skolarbeten.

En skillnad som kan tänkas finnas mellan mentorer och jämnåriga kollegor är att i synnerhet en äldre mentor kan vara bussigare när det kommer till att dela med sig av konkreta tips och kontakter, än en jämnårig kollega – och konkurrent – som hellre håller sina bästa tricks för sig själv.

Men Olsonen hoppas och tror att det är något som åtminstone musikbranschen håller på att komma bort från. Hon håller själv tät kontakt med flera jämnåriga kollegor, som hon ser som ”inofficiella mentorer”.

– Under studietiden och i början av karriären kunde det kännas som att ingen ville dela med sig av sina idéer. Men ju längre man hållit på desto mer fattar man att det inte är bort från en själv om man delar med sig av en idé.

I våras sökte ovanligt många körer dirigenter i Helsingfors- och Åbotrakten. I samband med det sökte Olsonen samma jobb som flera av hennes goda vänner.

– Vi peppade varandra när vi var på väg till samma arbetsintervju. Om allt går bra och vi orkar hålla på kommer vi tävla om samma jobb om 20 år också. Alla vinner på om vi kan heja på varandra under tiden, i stället för att hugga varandra i ryggen.