Teaterrecension: Riksteaterns #jeanne går på korståg mot det nya Sveriges missförhållanden med ungdomlig idealism

Runt en idyllisk liten skogssjö på den svenska landsbygden breder ett klassamhälle ut sig, som avspeglar det nya Sverige som tagit över efter folkhemmet. På ena sidan: ett höghus byggt på storvulet demokratiska och moderna drömmar men där trasiga hissar och krånglande avlopp börjar provocera fram invånarnas primitiva sidor som i J.G. Ballards 70-talsdystopi High Rise. På andra sidan: lyxvillor som glittrar som vore de gjorda av guld där de skrytsamt breder ut sig över inhägnade, forna allmänningar.

Här växer Jeanne upp, fast ”växer” i ordets egentliga bemärkelse gör hon inte. De vuxna säger att om hon bara äter äpplena hon tycker om och inget annat så kommer hon alltid att förbli liten. Men egentligen är det en annan, tragisk händelse som gör att Jeanne aldrig ser vuxenlivet. Före det får vi följa med hennes och hennes samhälles sorgliga berättelse genom en hetsig, hallucinatorisk modern helgonsaga som också hinner parodiera artificiell kommersialiserad ”gatukonst” och dra riktigt många vitsar om och kring David Attenboroughs kännspakt mysiga berättarröst.