Insändare: Det är inte så lätt att utrota svenskan

Jag har följt diskussionen om det svenska språkets ställning i Finland och tycker att det är obegripligt varför regeringen tycks nonchalera betydelsen av vårt lands tvåspråkighet. Jag kan bara säga att jag haft enbart nytta och glädje av svenskan med svenskspråkiga vänner och olika jobb på tvåspråkiga kommuner och föreningar.
Mitt modersmål är finska, men efter det att mina finskspråkiga föräldrar fördomsfritt flyttade med familjen till en, då för 50 år sedan närmast 100-procentigt svenskspråkig ort i Västnyland, blev jag så småningom tvåspråkig. Trots att jag gick i en finskspråkig skola och lyceum, som den tiden lyckligtvis hade ett utmärkt utbud av svensk undervisning, hjälpte svenskspråkigt kamratskap och omgivningen till. Att tala svenska blev helt naturligt och lätt för mig. Jag kunde så att säga omedelbart ta i bruk nya ord och uttryck jag lärt på svenska timmen, även om det ibland var lite för korrekt språk. Jag minns bland annat hur mina svenskspråkiga vänner smålog när jag använde uttryck som ”bussen är försenad”. Det brydde jag inte mig om.
Efter studenten for jag med min bästis till Åland för att jobba under sommaren på ett turisthotell. Det var roligt och min svenska blev bara bättre. Det att jag sedan senare bodde i ett land där jag varken hörde eller talade svenska ändrade inte min inställning till svenskan. Och, faktiskt, jag hittade de mest intressanta svenskspråkiga personerna även i England, som till och med ledde till att jag skrev en bok om en svensk författare.
Jag har fortsatt att främja språket i alla möjliga sammanhang och utan att ha påverkat det är min yngsta son gift med en svenskspråkig kvinna och deras barn går i ett svenskspråkigt daghem. Det är inte så lätt att utrota det andra nationalspråket.
Maria Salonen, politices magister, utbildare i svenska (för finska personer i arbetslivet) och finska (för invandrare), pensionär, Helsingfors

ANDRA LÄSER