Kärnkraftsmotståndets många ansikten

B-G Blomqvist och sonen Tom lever invid kärnkraften i Lovisa skärgård. Efter 39 år är det få som bryr sig om ”byttorna” längre. Men i Pyhäjoki har våren varit våldsam då demonstranter och polis tagit ihop. Kriminalkommissarie Ilkka Piispanen säger att kärnkraftsmotståndet inte längre handlar om aktivism utan om anarkism.

Det är lugnt på Kirmosund när B-G Blomqvist och sonen Tom ror i land med Lovisa kärkraftverk i fonden. De minns motståndet mot bygget av kärnkraftverket och B-G Blomqvists bror Herbert som i samband med det blev rikskändis på kuppen.
– Något liknande som demonstrationerna i Pyhäjoki i vår har vi inte varit med om i Finland tidigare, säger Uleåborgspolisen.
Demonstranternas metoder betecknas som exceptionella. Brottsrubriceringen har varit våldsamt upplopp, grov skadegörelse och våldsamt motstånd mot tjänsteman.
Av de 37 som togs i förvar av polisen på Tjernobyldagen 26.4 anhölls elva personer, åtta av dem var tillresta demonstranter från Tyskland, Sverige, Belgien och England.
Åklagaren vid Brahestads tingsrätt krävde i torsdags villkorliga fängelsestraff på minst ett år och tre månader för två aktivister. Den ena har suttit fängslad i mer än en månad. Domen faller den första juli.
Samtidigt härskar det stora lugnet i kärnkraftsstaden Lovisa.
– Ja, vad ska man säga, nog är många Lovisabor mot kärnkraft men de talar inte högt om det, bara sinsemellan. Lovisaborna är nu bara sådana.
Annat var det då brodern, den envetne motståndaren, Herbert Blomqvist levde. Han blev rikskändis. De flesta medier gästade den Blomqvistska stugan mitt emot kärnkraftverket på 1980- och 90-talen.
– Herbert visste så mycket, han skaffade miljötidningar från Sverige och läste på.
Men Herbert var ett undantag. Det har länge varit mycket lugnt kring Hästholmen.
B-G Blomqvist har dukat upp med muffins och pulverkaffe. Han rör om i kaffekoppen och tittar ut över Kirmosund. På cirka 200 meters avstånd tornar Finlands första kärnkraftverk, de sovjettillverkade Lovisa I och II upp sig.
– Folk brukar fråga vad jag gör om det händer en kärnkraftsolycka. Jag brukar svara att jag sätter mig ner och öppnar en öl. Jag hinner nog dricka åtminstone halva flaskan, kommenterar sonen Tom Blomqvist.
Kirmosund ligger blankt, en och annan fritidsbåt passerar. Här går den inre farleden till Kotka. På grannholmarna njuter Lovisaborna på sina sommarstugor. Nån fiskar alldeles intill kraftverksholmen. Inget speciellt händer, ingen bryr sig. I Lovisa uttalar man sällan i dagligt tal förstavelsen kärn- , 500 jobbar ju på “kraftverket” och den äldsta av “byttorna” fyller 40 nästa år.
Man har vant sig.
B-G Blomqvist och Tom Blomqvist dukar upp till picknick med muffins och pulverkaffe.

Motstånd ökar med avstånd

– Det är så överallt i världen. Motståndet på etableringsorten är alltid minst men ökar med avståndet, säger sociologen, kärnkraftsmotståndaren och Lovisabon Thomas Rosenberg.
Ingen av de aktivister som häktades i Uleåborg är Pyhäjokibor.
Så har det många gånger också varit i Lovisa, utländska anti kärnkraftsaktivister har fått demonstrera för sig själva på ett annars totalt folktomt Lovisa torg.
Thomas Rosenberg säger att Lovisabornas inställning är förståelig.
– Dels orkar du inte oroa dig hela tiden, dels varken kan eller får du tala mot kärnkraften.
På en liten ort är ett kärnkraftverk en stor spelare.
– I varje sammanhang man träffas har hälften av personerna någon koppling till kärnkraften och då tiger man hellre. Varför förstöra stämningen.
Om någon envetet motsätter sig blir den lätt stämplad som besvärlig. Så gick det för Herbert Blomqvist och så gick det för en kvinna som blev symbolen för kärnkraftsmotståndet i Euraåminne.
– Enda möjligheten att få gehör för motståndare är att vara pålästa, sakliga och ha argument, säger Rosenberg.
“Byttorna” står där de har stått de senaste 39 åren i Lovisa. I Euraåminne har Olkiluotos tredje reaktor stött på stora problem och demonstrationerna har varit livliga. Men Greenpeace spektakulära tillslag hotar ingen annan än dem själva.
Annat är det i Pyhäjoki. På udden Hanhikivi byggs infrastrukturen för fullt fastän det slutliga tillståndet för själva kärnkraftverket inte ännu godkänts. Invånare och miljöorganisationer har protesterat fredligt men händelserna fick en ny vändning i vår då internationella aktivister slog läger i skogen invid byggplatsen. Man byggde barrikader av bildäck, kvistar och shoppingvagnar och vaktades av kamouflageklädda män i rånarluvor.
Demonstranternas och polisernas berättelser går dock starkt isär. På olika bloggar och nätstidor som Earth First Journal berättas om hårdföra kravallpoliser med hundar, gummikulor och pepparspray.
I dag är kärnkraftsmotståndets ansikte våldsamt och polisen talar inte längre om aktivister utan om anarkister. I april i år försökte en grupp aktivister ta sig in på Fennovoimas område i Pyhäjoki.

“Vi kör med nolltolerans”

– Det handlar inte längre om fredliga demonstrationer utan om nogsamt planerad verksamhet och exceptionellt våld mot polis. Här finns ingen koppling till rörelser som Greenpeace. Vi använder nu nolltolerans, samhället behöver inte dylik verksamhet, säger kriminalkomissarie Ilkka Piispanen.
Professorn i sociologi vid Uleåborgs universitet, Vesa Puuronen, har studerat antikärnkraftsrörelsen sedan 70-talet. Också han säger att motståndet förändrats. Det har blivit globalt. Men polisens metoder är också nya.
– Man vill ge bilden av internationella anarkister men polisens agerande har också blivit våldsammare. Man har utvecklat nya metoder att bemästra folksamlingar. Demonstranterna behandlas hårdhänt och man förstör deras egendom. Men de våldsamma är bara en liten del av demonstranterna.
Hur farlig kan en radikalisering bli? Puuronen påpekar att terroristerna som stod bakom de senaste dåden i Bryssel också hade samlat uppgifter om kärnkraftverk i landet.
– Hela samhället präglas nu i högre grad än tidigare av motsättningar. Utmaningen för samhället är nu att förhindra marginalisering, säger Puuronen.
Betydligt lugnare gick det till då lokalbefolkningen med plakat i högsta hugg demonstrerade mot en kärnkraftsetablering i Kopparnäs på 1970-talet.

“Enda sättet påverka?”

Thomas Rosenberg säger att det delvis handlar om prekariatet.
– Vi har dem i Finland men också globalt; väl utbildade människor som blivit permanent marginaliserade och står utanför det organiserade samhället.
Vi talar nu inte - ännu - om terrorister men även i en demokrati kan det finnas människor som är beredda att gå väldigt långt för att uppnå sina mål. De upplever att ingen annan metod finns kvar och anser sig ha moralisk rätt. Vårt sätt att leva på jorden är i deras ögon omoraliskt.
– Människor som förlorar allt hopp är farliga.
Rosenberg ser lagringen av de använda bränslestavarna som allra farligast.
– Vi går inte mot en säkrare framtid.
Men visst har Lovisa fått uppleva karnevalistiska demonstrationer i tiderna. Den kusligaste upplevelsen Rosenberg minns är på 1990-talet då använt högaktivt kärnbränsle mitt i mörka natten i strålkastares sken lastades till järnvägsvagnar på bangården i centrum av Lovisa. Polisuppbådet var massivt, Greenpeace demonstrerade.
Bränslestavarna fördes till en rysk upparbetningsanläggning för kärnavfall, Majak, 60 kilometer från Tjeljabinsk. (Det som inte kan hända men ändå har hänt är faktiskt ett meteoritnedslag i Tjeljabinsk 2003.)
– Avfallsfrågan var redan på 1970-talet utgångspunkten för mitt engagemang. Man måste bara säga nej, vi bildade Lovisarörelsen för att stoppa kärnavfallslagret.
Efter ytterligare påtryckningar från Greenpeace och de Gröna gjorde Finlands riksdag en lagändring och de använda bränslestavarna ska förvaras i Onkalo i Euraåminne alldeles intill Olkiluotos kärnkraftverk.
Ett annat uppmärksammat tillfälle var då en grupp kvinnor på 1980-talet landsteg på Hästholmen (de hade lånat Herbert Blomqvists roddbåt) och vistades där sex timmar för att visa hur enkelt det är att tränga in på kärnkraftsområdet.
Inom kärnkraftsindustrin tar man det dock lugnt. Motståndarnas tillslag har ofta haft starka propagandistiska drag. I själva verket har ingen demonstrant i Finland befunnit sig innanför stängslet till ett fungerande kärnkraftverk. Och vad gäller säkerheten kan man säga att inga andra platser i landet är lika välbevakade och säkra.
– Polisen har ingenting emot demonstrationer bara de håller sig inom lagens ramar, säger kriminalkommissarie Ilkka Piispanen.
På Bodängen bjuder herrarna Blomqvist på en kopp kaffe till medan vi funderar på livets gång.
– Lovisa har varit en tudelad stad men man vänjer sig vid allt.
Då dåvarande tidningarna Borgåbladet och Östra Nyland 2008 lät undersöka Lovisabornas inställning till ett tredje kärnkraftverk på Hästholmen var över 80 procent av respondenterna för mera kärnkraft. I förslaget till ny strategi för Lovisa nämns inte längre kärnkraft.

ANDRA LÄSER