Kommentar: viktnedgång är ofta en falsk genväg till framgång

I sin emotsedda självbiografi avslöjar skidstjärnan Therese Johaug att hon också haft problem med sin vikt. Det kommer inte som en överraskning för dem som följt skidsporten – uppskattningsvis lider åtminstone en femtedel av alla kvinnliga idrottsutövare i något skede av ätstörningar. Längdåkning är en konstant balansgång: det krävs styrka, uthållighet och syreupptagningsförmåga. Det krävs också en stor träningsmängd – som mest tränade Johaug över 1 300 timmar under ett år – vilket i sin tur innebär ett gigantiskt näringsbehov. 

Det är först under de senaste åren som näring, relativ energibrist och hormonbalans fått större uppmärksamhet. I Norge måste idrottsutövare i grenar som orientering, längdåkning och skidskytte uppfylla vissa hälsokrav för att få delta i landslagsverksamheten. Sverige har en liknande modell. Det har lett till att stjärnor som Frida Karlsson och Ingvild Flugstad Østberg haft tävlingsförbud. 

Relativ energibrist är inte samma sak som en ätstörning. Relativ energibrist uppstår när idrottsutövaren inte får tillräckligt med energi för att kompensera för träningen. Då reagerar kroppen med att spara energi på andra sätt: kroppstemperaturen sjunker, hormonproduktionen rubbas, återhämtningen blir långsammare och risken för skador ökar. 

Viktnedgång ses ofta som en genväg till framgång. Det kan leda till förbättrade resultat på kort sikt, men på längre sikt kan resultaten bli lidande och med tiden kan det också uppstå hälsoproblem – som osteoporos.

Johaug har själv blivit utpekad som en drivfaktor bakom kroppshetsen inom damernas längdåkning. Hon har ofta förut understrukit att en faktor bakom hennes framgång är att hon gått upp flera kilo i vikt efter sin premiär i VM 2007. 

Norska Dagbladet rapporterade nyligen om epidemin av ätstörningar i det norska landslaget under 1980-talet. Sedan dess har idrottsvetenskapen gått framåt en hel del. 

Förut har den relativa syreupptagningsförmågan, vo2 max, uppmätt i milliliter per kilo per minut varit något slags magisk siffra. Det ansågs att herrarna måste ha minst 80 ml/kg och damerna minst 70 ml/kg för att ha nån chans. Dessvärre är den maximala syreupptagningsförmågan till stor del ärftlig, så det går bara att förbättra till en viss grad. Teoretiskt går det enkelt att öka sin vo2 max med att sänka sin kroppsvikt. I praktiken är det ofta lättbyggda idrottsutövare som har hög relativ syreupptagningsförmåga.

Längdåkningen har utvecklats. Utrustningen har gått framåt. Sprint och masstart har införts som nya, populära tävlingsformer. Banorna är ofta kortare, vilket innebär kortare uppförsbackar, som i sin tur kräver nästan lika mycket styrka som syreupptagningsförmåga. Det går att klara sig med olika kroppstyper. Kroppsvikten har givetvis fortfarande en betydelse, men det har aldrig varit den enda faktorn som förklarar framgång.

I cykelsporten används ofta ett annat begrepp för att beskriva den relativa kapaciteten. Watt per kilo. I praktiken går w/kg hand i hand med vo2 max, men begreppet är bättre på många sätt. Watt beskriver hur mycket kraft idrottsutövaren producerar i exempelvis en lång uppförsbacke. Då är det lätt att se att det lönar sig att träna upp sin kraftproduktion, inte bara gå ned i vikt. Samma naturlagar gäller i längdåkning, men det finns för närvarande inte lika pålitliga instrument för att mäta kraftproduktionen.

Alla tiders främsta vinterolympier Marit Bjørgen hade en annan kroppstyp än Johaug. Hennes syreupptagningsförmåga kretsade kring 60 ml/kg. Det har hamnat i skuggan av Johaugs dominans under de senaste åren. En del av medtävlarna kan ha blivit vilseledda att tro att det är nödvändigt att ha en kroppstyp som Johaug för att klara sig. I verkligheten har de flesta en naturlig kroppstyp, som det inte lönar sig att försöka ändra alltför mycket utan att resultaten blir lidande.

Viktproblemen gäller förstås inte bara damerna, utan herråkare kan också drabbas – som FSS-talangen Alexander Ståhlberg, som nyligen gjorde ett misslyckat försök att drastiskt gå ned i vikt. Kvinnor är dock mer känsliga för låg energibrist.

Det är klart att viktkontroll kan vara ett redskap för idrottsutövare på elitnivå att ytterligare finslipa sin toppform, men särskilt för unga idrottsutövare är det helt onödigt att fundera över sin vikt. Det borde också alla tränare inse. Det var ytterst välkommet att Johaug lyfte fram frågan i sin självbiografi, då hon är en förebild för många.