Krönika: Pridemånaden gick men kampen pågår varje dag

Även om jag helst skulle se mångfald, inkludering och bättre representation i medierna året runt, som något naturligt som inte behöver understrykas eller uppmärksammas bara för att det råkar vara pridemånad, veckan mot rasism eller kvinnodagen, är det tydligare än kanske någonsin under mitt vuxna liv att hatbrotten, kränkningarna och hoten mot minoriteter måste tas på allvar och utrotas.

KrönikaLaura Klingberglaura.klingberg@hbl.fi
18.07.2022 14:53 UPPDATERAD 18.07.2022 14:58
Som journalist upplever jag pridemånaden juni som aningen knepig. Risken för godhetssignalering är stor då redaktionerna vill framstå som progressiva, vidsynta och inkluderande. Jag önskar att journalistkåren inte behövde göra särskilda ansträngningar under en månads tid för att fylla sina sidor med regnbågsfärgade personporträtt och lathundar över vad de olika bokstäverna i hbtiqa+ står för.
Mina kluvna känslor för pridetexterna beror också på att de ofta karnevaliserar pride, som i grunden är en protest och ett uppror mot diskriminering. Alternativt målar texterna onödigt ofta upp en bild av queerhet som något svårt och miserabelt.
Men beskrivningarna stämmer inte överens med den verklighet som jag ser bland mina vänner och bekanta som tillhör olika sexuella minoriteter eller könsminoriteter. Gemenskaperna är starkare, vänskaperna djupare och många känner också en äkta frihet, lycka och stolthet över att öppet få vara sig själv.

ANDRA LÄSER