Som journalist upplever jag pridemånaden juni som aningen knepig. Risken för godhetssignalering är stor då redaktionerna vill framstå som progressiva, vidsynta och inkluderande. Jag önskar att journalistkåren inte behövde göra särskilda ansträngningar under en månads tid för att fylla sina sidor med regnbågsfärgade personporträtt och lathundar över vad de olika bokstäverna i hbtiqa+ står för.
Mina kluvna känslor för pridetexterna beror också på att de ofta karnevaliserar pride, som i grunden är en protest och ett uppror mot diskriminering. Alternativt målar texterna onödigt ofta upp en bild av queerhet som något svårt och miserabelt.
Men beskrivningarna stämmer inte överens med den verklighet som jag ser bland mina vänner och bekanta som tillhör olika sexuella minoriteter eller könsminoriteter. Gemenskaperna är starkare, vänskaperna djupare och många känner också en äkta frihet, lycka och stolthet över att öppet få vara sig själv.
ANDRA LÄSER
Föreningar och sällskap
Luckans chef ordnade gratis övernattningsbostad åt anhöriga – avbokade då HBL tog kontakt
31.05.2023 13:49
Språk
Säger man ”fika” i Finland? – Starka reaktioner bland finlandssvenskar visar undersökning
31.05.2023 16:59
Ryssland
Ryssland stryper diplomatiska band till Finland – ”Ansvaret helt och hållet Finlands”
30.05.2023 21:01
