Spartacus är en älskande hjälte av kött och blod

Nationalbalettens enda premiär i höst är Spartacus, ursprungligen uruppförd i Leningrad 1956 och synnerligen populär i Sovjetunionen med sina bombastiska stridskoreografier. Regimen lär ha identifierat sig med de kuvades kamp och tänkt sig Stalin som en hjälte av Spartacus kaliber. Vid Nationalbaletten har verket satts upp senast 1979 och en ny version känns synnerligen välkommen.

Historien om hur den tillfångatagne Spartacus tvingas bli gladiator för att sedan leda ett uppror tolkas i en version från Australien, uruppförd 2018. Koreografen Lucas Jervies och hans team har gjort ett hårt jobb med att fräscha upp verket.

Aram Chatjaturjans medryckande musik har bantats ner till tre intensiva akter och dramaturgin är delvis omstöpt. Speciellt lyckad är den förnyade andra akten, där vi befinner oss i general Crassus villa med allt vad det innebär av bad, kurtisaner och lyxliv. Just här finns plats för att behandla psykologisk terror på ett djupare plan. Jag fastnar för små detaljer som att de befriade slavinnorna försiktigt smakar på den mat och dryck de för en stund sedan serverat åt andra.

Spartacus är givetvis verkets stora hjälte men också en levande varelse av kött och blod, en älskande make som både lyfter sin Flavia på raka armar och ömt smeker henne över håret. Denna tolkning av verket handlar mindre om legender och exotisk prakt och mer om psykologi. Hur påverkas människan av våld och skräck, av kärlek och vänskap? Rollindelningen mellan segrare och besegrade kan kastas om när som helst.

Det kreativa teamet har sökt inspiration från totalitära regimer närmare nutid och deras romarrike kryddas med brutalistisk arkitektur, svajande röda flaggor, soldater med nazityska vibbar och monumentala skulpturer som störtas av rebellerna. Scenografin är elegant och kraftig, liksom den effektfulla belysningen. Visuellt är scenen då gladiatorerna krälar fram ur sina celler som fångna djur speciellt magisk.

Koreografiskt håller sig generalens entourage närmare den klassiska balettens värld med fina linjer och raka rader, medan de fångna trakierna kännetecknas av mjukare böljande rörelser. Gladiatorerna rör sig djuriskt, brottningsartat, nästan groteskt.

Språken används logiskt, endast några få gånger blir jag konfunderad, till exempel känns Spartacus virtuosa solovariation i tredje akten plötsligt som fel språk.

Om klassisk balett ofta placerat ballerinorna som ögonfröjd i centrum är Spartacus framför allt de manliga dansarnas arena och vi får beskåda dem inpå bara kroppen. Om någon tror att klassisk balett bara handlar om att sväva fjäderlätt kan hen här granska muskelmassan som ligger bakom. Striderna är vilda och verkliga med smällar och strypgrepp – en noggrant koreograferad kamp på liv och död. Att Nationalbaletten passar på att visa upp sina atletiska manliga dansare i videoklipp på sociala medier får mig att småle (kolla in hashtaggen #TreenaaKuinSpartacus).

I händelsernas centrum står två huvudrollspar som på sätt och vis speglar sig i varandra. Då Spartacus dansar bredbent med stark jordkontakt är general Crassus ett svajigt grässtrå med lösa höfter. Den ena gemålen reagerar på Spartacus blod med blodtörst och segerrus, den andra med sorg och fasa. Könsrollerna känns också passligt uppdaterade, alla fyra är starka på sitt sätt.

Michal Krčmář är bekant från otaliga huvudroller och fullständigt övertygande även som Spartacus. Han fångar det kraftiga ledarskapet och det vilda temperamentet, men också ömheten och sorgen. Spartacus älskade Flavia tolkas kraftigt och sensibelt av Zhiyao Chen. Spartacus och Flavias pas de deux i tredje akten blir ett av kvällens stora utropstecken – ett klassiskt bravurnummer vars rörelsespråk ändå aldrig blir förutsägbart.

Henry Grey gör ett klockrent porträtt av general Crassus, osympatisk och slemmig med ett föraktfullt grin. Hans Tertulla, skickligt dansad av Claire Teisseyre, har mer ryggrad i sin koreografi, som är explosiv och snabb, till och med på gränsen till fullproppad.

Lite irriteras jag av att avbrytas av två pauser, men som helhet flyter Spartacus utmärkt på berättelsens villkor.