Socialservicen är nyckeln till reformens framgång

Den sociala servicen fick väldigt lite utrymme i debatten före valet. Social- och hälsovårdsreformen är en reform av både socialservicen och hälsovården. Nu gäller det för den sociala sektorn att ta plats och få en synligare roll i diskussionerna och i beslutsprocesserna inom välfärdsområdena.
Att det är svårt att greppa vad socialservice handlar om och vad den betyder för medborgarna är fullt förståeligt. Vi instämmer med professor emeritus Anneli Pohjola att också för de som är experter inom den sociala sektorn är det svårt att på ett enkelt och kortfattat sätt förklara socialservice och vad den omfattar. Vi ser den pågående reformen som en möjlighet för den sociala servicen att utvecklas och få en förankring i ny praxis, där också andra aktörer som till exempel tredje sektorn och utbildningsanordnare tas med. Att skapa en ny förvaltning kräver insikt i både förvaltning och ekonomi (Siv Sandberg, HBL 25.1), men också kunskaper om den service som välfärdsområdena ansvarar för.
Socialservice kan inte likställas med vård, ibland är socialservice enskilt socialt arbete, stöd och handledning och ibland är den integrerad i hälsovården. Vi kunde ta modell av hälso- och sjukvården och diskutera socialservice som en helhet med basservice och specialiserad socialservice, något som stöds av substanslagstiftningen. Vi behöver utmana oss själva i att diskutera och rapportera vilka delar som hör till primärnivå och vilka delar som kräver specialiserad nivå. Den geriatriska socialservicen, funktionshinderservicen och barnskyddet är exempel på sådana områden.
Hälsocentralen behövs ibland, socialservicen behöver man för att få vardagen att fungera. Det gäller äldre personer som behöver stöd i hemmet och stöd i att flytta sig från ett ställe till ett annat, närståendevårdare som sköter sina närmaste, föräldrar till barn med olika funktionsnedsättningar, vuxna med olika funktionsnedsättningar samt familjer som tillfälligt behöver hjälp. Skolvärldens skolcoacher och kuratorer är andra exempel på socialservice. Listan kan göras ännu längre. För att upprätthålla en fungerande socialservice krävs kunskap och erfarenhet som finns inom det sociala områdets yrken och utbildningar.
Vi anser att det behövs en eller flera funktioner som ansvarar för och garanterar utbildning, forskning, utvecklandet av socialservicens struktur, informationsspridning samt stöd och konsultation. Vi stöder social- och hälsovårdsutskottets påpekande om behovet av socialuniversitetscentraler motsvarande universitetssjukhusen.
Vi instämmer med den specialiserade socialarbetaren Hanna Holmberg-Soto att en fungerande socialservice minskar på behovet av hälsovårdstjänster och specialiserad sjukvård (HBL 25.1). Ett sektoröverskridande samarbete är avgörande och ger både förståelse för varandras situation och funktion samt effektiv resursfördelning. Ett exempel är familjecentraler med barnrådgivning och familjeservice i skolor och daghem. Ett annat är äldres rätt till stöd för rörelse (färdtjänst) där socialarbetaren nu är den som fattar beslut. Enligt många kommuners anvisningar krävs ett läkarintyg för en ansökan, vilket i sin tur belastar läkarkåren. Detta är något som inte krävs enligt lagstiftningen. Socialarbetaren kan med egen utredning ta ett beslut i ärendet och vid behov anlita andra sakkunniga, exempelvis en fysioterapeut. I framtiden kan kanske specialiserade socionomer fatta en del av besluten.
Vi uppmuntrar alla involverade, arbetsgrupper, personal och förtroendevalda att i samarbete diskutera och forma sociala sektorns bas- och specialuppgifter, stödfunktioner och sektorns utvecklingsmöjligheter! Vi är övertygade om att med sakkunskap och expertis samt genom ett välfungerande sektoröverskridande samarbete skapar vi ett välfungerande system som i slutändan gagnar alla medborgare. Då blir också byråkratin smidigare och social- och hälsovården i vårt land mera kostnadseffektiv.

Ulrika Krook,

förbundsordförande,

Sonja Londen,

verksamhetsledare,

Finlands svenska socialförbund

ANDRA LÄSER