Reformer i ilfart med Macron

Det är inga anspråkslösa egenskaper som Economist anser att det nya Frankrike nu har. Det är ett land som har ”förändrats till det bättre” och ”gjort världen bättre”. Tidningen citerar Marseljäsen och påstår att Le jour de gloire est arrivé (Ärans dag är här). Macron har sopat undan L’Ancien régime, lyckats bli president utan stöd av något av de traditionella partierna.

I takt med världsekonomin visar också Frankrike tecken på god tillväxt, med nästan två procent i fjol. Budgetunderskottet blev sex miljarder euro lägre än planerat och ligger nu på 67,8 miljarder euro (av utgifter om cirka 382 miljarder) den lägsta siffran sedan 2008 och för första gången lägre än EU-kravet tre procent av bnp. Företagens investeringar ökade med 4,3 procent och hushållens med 5,1 procent. Exporten ökade med 3,5 procent, men också importen ökar och underskottet där låg på fem miljarder euro. Höga löner och bristande innovationsförmåga sägs bromsa den franska konkurrensen.

Macron anser sig stå i den politiska mitten. Ett steg till höger och ett till vänster. Efter att ha deltagit i världsfinansens session i Davos åkte han vidare till immigrantkaoset i Calais för direktkontakt. Att Macron är en förkämpe för EU, gemensam europolitik, inklusive finansminister är bekant, men godkänns inte av de mindre länderna, som Finland. Med politiska svårigheter i grannländerna Italien och Tyskland, och Storbritanniens utträde ur EU, har Macron blivit en verklig ledare för EU. Det satsar han stort på vid besök, först i Kina och i dessa dagar i Indien. Efter brexit har Frankrikes möjligheter att höja nivån på utbytet med Indien ökat kraftigt. Det gäller allt från Rafale stridsflygplan och kärnkraftverk till ekologiska satsningar, som solenergi.

Det som gjort det möjligt för presidenten att snabbt förändra sitt land, det är general de Gaulles författning från l958, skriven för att dämpa parlamentets makt. Den franska regimen kallas semi-présidentiel, inte verklig parlamentarism, men inte heller presidentstyre. Den tillåter snabblagstiftning, det är möjligt att godkänna en lagtext genast, om ingen censurmotion har gjorts, den ger presidenten rätt att upplösa nationalförsamlingen, den tillåter provisorisk republikansk diktatur under särskilda omständigheter, den gör det möjligt att regera genom dekret (ordonnances). Det som Macron nu i många fall, som i fråga om arbetslagstiftningen, har gjort. Nationalförsamlingen måste då på förhand godkänna att lagtexten behandlas så, och i efterskott godkänna den. Men ingen parlamentsdebatt tillåts. Macron hade i sin valkampanj meddelat att arbetslagen ska antas per dekret, men inte nämnt andra frågor.

Den frispråkiga tidskriften Marianne återger ett saftigt citat av Winston Churchill om principer i olika länder: ”I England är allting som inte är förbjudet tillåtet. I Tyskland är allting som inte är tillåtet förbjudet. I Frankrike gäller att allting som är förbjudet ändå är tillåtet. I Sovjetunionen är allting som är tillåtet ändå förbjudet.” Om Frankrike har jag samma erfarenhet som Churchill.

Just nu är det aktuellt med en totalreform av de franska statsjärnvägarna, SNCF, som går med svindlande hög förlust trots starka prishöjningar. De järnvägsanställda har många och stora förmåner som 52 år som pensionsålder för lokförare. De har haft sitt jobb garanterat på livstid, som alla offentligt anställda. Reformen innebär också en öppning mot konkurrens inom järnvägsnätet. Dessutom planerar regeringen avskaffa en rad lokala järnvägslinjer landet runt, som går på minus. Att ytterligare försämra lokaltrafiken har väckt upprörda känslor. Många andra stora privatiseringar hör till programmet, mest förbluffande kanske, privatisering av flygplatserna.

Stort missnöje med Macron förekommer i glesbygden och bland jordbrukarna. Varje år läggs hundratals jordbruk ner. Rättvisa priser på jordbruksprodukter har inte gått att genomföra, mellanhänderna skor sig. Macron försökte nyligen uttryckligen ta tjuren vid hornen, han debatterade en hel dag på lantbruksmässan med uppretade jordbrukare.

Nu ämnar Macron också ändra konstitutionen. Han vill minska antalet parlamentsledamöter med en tredjedel (nu 577 i nationalförsamlingen, 348 i senaten), han vill begränsa antalet mandat till tre. Om han inte får nödvändiga tre femtedelars majoritet för reformen planerar han folkomröstning.

Presidentens popularitetssiffror sjunker, nu har han stöd av mindre än hälften av fransmännen. Beteckningen ”de rikas president” har blivit allmän. Förmögenhetsskatten har avskaffats och ersatts med en jämn 30 procents beskattning, för att stöda aktiesparande. Bara stora förmögenheter i fastigheter beskattas som förut.

Pensionärerna, tidigare en stark stödgrupp för Macron, är hårt drabbade. Presidenten hänvisar till ”solidaritet mellan generationerna” och säger att pensionärer i genomsnitt har en högre levnadsstandard än löntagarna. Från årets början höjs specialskatten CSG (Contribution sociale généralisée) med 1,7 procent, för pensionerna gäller den alla över 1 200 euro brutto, utan kompensation. Löntagarna däremot kompenseras, för de betalar inte längre arbetslöshetsavgift, den står arbetsgivaren nu ensam för. En liten förbättring utlovas småningom för lägre inkomster, eftersom ”bostadsskatten”, ett slags kommunalskatt, småningom avskaffas för dem.

De som gagnas av Macrons reformer är företagen, de förmögna och storinkomsttagarna. Läget inom åldrings- och sjukvården är till exempel katastrofalt, nu sköter i medeltal två sjukskötare 80 äldre personer på sjukhem. Hälsovårdsministern lovar tilläggsmedel och allmän debatt om åldrandet. I dag och den 22 mars ordnar fackförbunden protestmarscher i Paris, för pensionärsrättigheter, mot privatiseringar och för mer jämlikhet.