En timme i ett virtuellt förflutet

Michel van der Aas videoopera är tveklöst en teknisk landvinning. Musikaliskt och innehållsmässigt förblir den mera diffus.

Rekonstruktion. Sopranen Katherine Manley rekonstruerar minnena av en traumatisk olycka från 1976 genom att ställa upp möbler i miniatyrformat i ett dockskåp.
05.02.2017 13:35 UPPDATERAD 06.02.2017 10:52

OPERA

Blank Out
Musik, regi, koncept, och libretto Michel van der Aa (efter dikter av Ingrid Jonker). Dramaturgi Sophie Motley, ljus Floriaan Ganzevoort, tekniskt utförande Frank van der Weij. Medverkande: Katherine Manley, Roderick Williams (på film), Nederländska kammarkören, dir. Klaas Stok (på film). Premiär i Almisalen 4.2.
Holländska kompositören Michel van der Aas (f. 1970) videoopera Blank Out, som uruppfördes i Amsterdam för ett knappt år sedan och som visas på Nationaloperan ännu 6 och 8 februari, är tekniskt kanske den mest avancerade operan som hittills har framförts i Finland. Blank Out imponerar framför allt genom användningen av videoduken, som fungerar som en parallell, virtuell verklighet som ansluter till och kompletterar händelserna som äger rum i salongen.
På vita duken kan man i realtid följa med när en död mor (sopranen Katherine Manley) rekonstruerar minnena av en traumatisk olycka från 1976 genom att ställa upp möbler i miniatyrformat i ett dockskåp, som filmas och projiceras live i stort format. Genom filmklipp medverkar också sonen (barytonen Roderick Williams), som ibland men inte alltid står i dialog med modern.
Som mest intresseväckande blir det när gränserna mellan reell(?) och virtuell verklighet suddas ut, när de reella och virtuella karaktärerna sjunger duetter eller till och med tersetter eller när en filmremsa spolas ut på ena sidan av ”verkligheten” och ändan plockas upp på andra sidan.
Vad är verklighet? Dåtid och nutid blandas i Michel van der Aas Blank Out.
Jag har aldrig bildat mig någon definitiv uppfattning om van der Aa som tonsättare, men utifrån sångcykeln Spaces of BlankRSO-konserten i onsdags och Blank Out-operan i lördags förstärktes ett tidigare vagt intryck av en dramaturgiskt rätt tråkig tonsättare. Michel van der Aa har definitivt sina kvaliteter när det gäller sökandet efter nya tekniska uttrycksformer – han studerade ursprungligen till ljudtekniker, vilket gett honom en stadigare grund än många andra när det gäller det tekniska utförandet – men musiken är likväl ofta tråkig i längden.
Melodislingorna som flörtar med atonaliteten (utan att vara fullt så rigoröst uppbyggda) är lite för ensidiga för att fånga och intressera. Körsatsen, som framförs av Nederländska kammarkören, är i sig skön om än enformig. Kanske saknar man också utveckling och målmedvetenhet, tydligare idéer. Det musikaliska uttrycket i Blank Out är som starkast i de passager som är regelrätt electro/techno. Den musiken hade man gärna hört mera av.
Det känns lönlöst att bena ut konstverket desto mer – vem som ville uttrycka vad, vem som omkom hur – eftersom berättelsen inte är helt sammanhängande (bättre då att konsultera källan, sydafrikanska Ingrid Jonkers dikter som librettot bygger på). Dock är det lätt att beundra ambitionerna – och uttolkarna: välsjungande sopranen Katherine Manleys starka gestaltning av modersrollen samt det sympatiska intryck som Roderick Williams ger på film med sin vackra baryton. Bakom den avancerade videoproduktionen står ett team under ledning av Frank van der Weij och speciellt kommer man att beundra Joost Rietdijks flygfotografi.
Den här gången fick samtliga åskådare sätta på sig 3D-glasögon för ett större upplevt djup i fotot. Nästa steg vore kanske att låta åskådarna ta på sig VR-glasögon och själva navigera bland minnesbilder från det förflutna.
Modern (Katherine Manley) i duett med sonen (Roderick Williams) i Michel van der Aas Blank Out.

ANDRA LÄSER