Jag drömmer om Ett drömspel

Man kan alltså fråga sig vad som händer med konsten om den sätts på paus. Planeringen sker redan nu långt i förväg, men tänk om takten blir ännu trögare och förnyelsen bromsas upp.

Det känns nervöst att skriva om den stundande teatersäsongen. Senast uppdraget låg på mitt bord var i våras, och av den rika skörden som då utlovades blev nästan ingenting av. Det blev ingen Schimmelpfennig på Svenska Teatern, och generationssatiren Det svarta fåret och allkonstverket Fyra dagar av närhet sågs av oförskämt få ögonpar på grund av de stränga publikrestriktionerna.

Alla tre lär få revansch, Pipsa Lonkas prisbelönta pjäs går för tillfället på Viirus och Fabian Siléns Det svarta fåret får fortsatt liv på vårvintern på Universum. Detsamma gäller Svenska Teaterns uppsättning av Roland Schimmelpfennigs pjäs 100 sånger som tar sig an utmaningen att behandla ett terrordåd ur offrens perspektiv.

Också om det är glädjande att verken inte går förlorade aktualiserar de framflyttade premiärerna ett problem som Viiruschefen Jussi Sorjanen tog upp i en intervju (HBL 2.8): lagren är fulla.

Repertoarerna fylls till bredden av projekt som flyttats fram på grund av nedstängningen. Det kan tänkas bli svårt för teaterhus att tacka ja till nya idéer. En nedstängning i höst skulle innebära att dominoeffekten drabbade ännu en säsong. Lägg därtill teatrarnas pressade ekonomier som brukar leda till en rädsla för risktagning. Konsekvenserna kan bli ödesdigra för frilansare och fria grupper som är beroende av samarbeten och tillgången till gästscener. Och för teaterfältet i stort som är beroende av de fria aktörernas impulser – det är ju de små som ligger i framkant, de som leder in konsten på nya stigar. Det här påtalade Blaue Frau, en av de där envisa aktörerna som ruskar om det finlandssvenska fältet år efter år, i en intervju i våras (HBL 24.4).

Man kan alltså fråga sig vad som händer med konsten om den sätts på paus. Planeringen sker redan nu långt i förväg, men tänk om takten blir ännu trögare och förnyelsen bromsas upp. Kommer publiken att lägga märke till de "gamla" föreställningarna?

Och vad händer med alla storartade projekt som aldrig förverkligas, all konst vi går miste om utan att vi ens vet om det? Teater åldras inte särskilt väl i skrivbordslådan.

Hösten 2021 ser ändå ut som en normal säsong. Visst kan man skönja en kontrast mellan Viirus storsatsning Fyra dagar av närhet från i våras som var försedd med en stråktrio, nyskriven musik av Markus Fagerudd, avancerad videodesign och sex skådespelare på scenen, och monologen Rocky som blir den första egna produktionen att inleda säsongen. Det betyder såklart inte att liten är sämre. Däremot kan man tolka det som en coronaanpassning. Å andra sidan verkar föreställningen Svett, ett samarbete med Zodiak, Helsingfors viktigaste scen för ny dans, som rätt bombastisk.

Svenska Teaterns repertoar präglas av både stora och små uppsättningar, från en kvinnas klimakteriemonolog till broadwaymusikalen Next to Normal. Det jag ändå ser mest fram emot i höst är Carl Knifs uppsättning av Strindbergs Ett drömspel. Den finlandssvenske koreografens dansteaterversion av Kafkas Förvandlingen 2016 var magisk, jag minns fortfarande Misa Lommis perfekta mekaniska borsttag mot sina hårda vita korkskruvslockar. Den här gången har Knif värvat hennes lillasyster, Oksana Lommi som övertygade med en klockren imitation av prinsessan Diana på Lilla Teatern för ett par år sedan.

Jag ser också fram emot Unga Teaterns Fem mål mat – vilken genial idé att ta tag i något så konkret som mat, något som vi alla har en relation till, inte minst målgruppens lågstadieelever med färska minnen av grovt skolknäckebröd.

Pjäsförfattaren Christoffer Mellgren och regissören Janne Pellinen har ett imponerande samarbete bakom sig med föreställningen Att dela en kaka. Där introducerade de klassiska moral- och etikfrågor för högstadieelever i en cool scenisk förpackning.

På den finska sidan måste Susanna Kuparinens comeback betraktas som höstens höjdpunkt. Regissören och journalisten är känd för sina hisnande dokumentära verk om finländsk politik, och går allt väl blir det premiär för hennes och Jari Hanskas efterlängtade Sokea piste ("döda vinkeln") i oktober. Temat är högaktuellt – bland annat den svenska coronastrategin.

ANDRA LÄSER