Skogen som ett tillstånd

Performancegruppen Oblivia, grundad redan år 2000 i Helsingfors, har en helt egen estetik med minimalistiska, konceptuella och humoristiska föreställningar som skapas kollektivt av arbetsgruppen.

På festivalen Mad House i Södervik presenterade gruppen sitt nyaste verk Nature Theatre of Oblivia.

Vi befinner oss i en dimhöljd skog där träden stumma sträcker sina kronor mot himlen. Det är vindstilla och alldeles tyst. Snart urskiljer örat ett blygt fågelkvitter, som kommer som om från ingenstans. Jag tror det kommer från träden.

Trädens grenar börjar efter en tid sakta röra sig i rytmiska korta rörelser, fram och tillbaka. Jag tänker på de mänskliga trädens armar – det måste bränna i dem rejält vid det här laget, och kanske rörelsen lättar lite på ansträngningen. Senast jag såg Oblivia dansade de disco i flera timmar, och även detta är fysiskt utmattande, om än genom motsatsen, statiskheten.

I skogen finns också djur. Harar, rådjur, ugglor och fåglar som alla gestaltas precist. De kommer till liv på scenen, deras kroppsspråk fullständigt igenkänningsbart. Gruppen måste ha studerat djurens beteende ingående. Hur harens bakdel guppar då den står stilla, hur rådjuren poserar med det ena benet framför det andra, hur de rör sig i grupp. De raka nackarna, de uppspärrade ögonen. Det är humoristiskt på ett enkelt sätt.

Någon gång hörs ett flygplan passera långt borta; plötsligt hoar en uggla till alldeles nära.

I skogen finns också stenar, stubbar och väsen utan namn. Speciellt Annika Tudeers märkliga knyckiga dans väcker förundran och frågor – vem eller vad är det där för något? Något liknade har jag aldrig sett i en skog. Kanske det är ett känslotillstånd, men vad det uttrycker vet jag inte heller. Men det gör inget.

Det händer inte mycket i en skog. Den är. Ber inte om ursäkt för att den kanske är tråkig, renons på underhållningselement. Oblivias föreställning är således ett tillstånd, en stämning, ett tidlöst vakuum. Skogen är ett motgift mot stress. Här finns inga krav, inget att prestera. Den är välgörande, det vet varenda finländare.

Oblivias skog kan, kantänkas, vara enerverande för den som är uppe i varv, inne i ett effektivitetstänk, den som behöver action för att vara tillfredsställd. Den skenbara händelselösheten och upprepningarna kan vara provocerande, kännas som slöseri med tid. I skogen hör man också sina egna tankar, vilket kanske inte alltid är så trevligt.

Men för de flesta är det här säkert en lugnande, meditativ upplevelse. En paus, en chans att vila, drömma sig bort.

Men hur slutar en skog? Plötsligt blir jag irrationellt rädd: tänk om den här föreställningen aldrig tar slut, bara pågår och pågår, tänk om vi alla går vilse i skogen?

Men ingen orsak till oro. Det blir natt, och när ljuset kommer tillbaka är vi åter i Söderviken.

Fotnot: Den sista föreställningen i dag kl. 16 på Mad House. Spelas även på Gamlasgården 18–20.4.