Polisen och forskare är eniga: Det här behövs för att lösa gängmorden

Bara i Stockholmsområdet har det skett närmare 50 skjutningar och sprängningar sedan en man i 20-årsåldern sköts till döds på nyårsaftonen i Vällingby centrum i västra Stockholm. Åtminstone sju personer har dött i skjutningarna.

Brotten har också ändrat karaktär genom att gängkriminella nu också skjuter mot anhöriga, inte bara andra gängkriminella.

Bakgrunden till den rapport som utredarna Jonas Öberg och Sara Merenius vid Brottsförebyggande rådet (Brå) har gjort är att morden i gängkriminella miljöer ökat, bland dem ”affektstyrda brott” som sker i raseri eller i fyllan. Dessutom är andelen som klaras upp lägre jämfört med andra typer av dödligt våld.

Öberg och Merenius skrev rapporten ”Utredning och uppklaring av det dödliga våldet i kriminell miljö” utifrån 113 utredningar om dödligt våld under åren 2017–2019. De hade egentligen ett annat fokus när de inledde intervjuerna med 19 utredare, fem åklagare och en person från Nationellt forensiskt centrum (NFC). 

– Tanken var att se om det fanns åtgärder som bidrog till uppklarning, säger Jonas Öberg.

Han konstaterar att resultatet inte var ”glasklart” på den punkten.

I stället framgick det tydligt att det största problemet för utredningarna av gängkriminella mord var bristen på utbildade utredare.

– Ja, utredarna beskriver att man inte riktigt har satsat på att utbilda utredare inom grova våldsbrott. Det ska ses utifrån det faktum att polismyndigheten har fått ganska rediga anslagsförhöjningar men det är pengar som inte har kommit utredningsverksamheten till godo, enligt dem som vi har intervjuat, konstaterar Öberg.

Sara Merenius flikar in att man inte har undersökt resursfördelningen när det gäller finansieringen.

– Däremot finns det personer representerade från alla polisregioner i Sverige. Sedan har vi intervjuat några fler från storstadsregionerna. Det är ju i stor utsträckning ett storstadsfenomen. Det är absolut vanligast i Stockholm, Göteborg och Malmö, säger hon.

– Antalet händelser styrs av hur många gängkonflikter som är aktiva inom regionen, påpekar Öberg.

Det är i storstäderna som det finns flest gängkonflikter.

Vid mord eller mordförsök arbetar polisen enligt en speciell metod som kallas polisens metodstöd för utredning av grova våldsbrott eller PUG. I den handboken ingår också hur utredningsteamen ska organiseras.

Merenius och Öberg konstaterar att det nästan aldrig sker.

Tvärtom plockas utredare bort från och placeras i andra utredningar när det sker andra brott.

– Det leder till att utredarna tycker att de förlorar information, säger Merenius.

Jonas Öberg påpekar att det också leder till en brist på uthållighet i utredningarna, men det kopplas tillbaka till det att inte finns tillräckligt med erfaren personal.

– När man tillsätter en organisation som får arbeta i fred, tills man kommit i mål, då kan man tala om uthållighet i organisationen, fortsätter han.

Om personal plockas bort påverkar det givetvis utredningsresultatet.

Att polismyndigheten med jämna mellanrum går ut med att ingen vill tala med polisen stämmer inte överens med resultatet av intervjuerna.

– Det var något som vi också blev överraskade av. I tre av fyra av de här ärendena finns det ändå folk som träder fram och redogör för vad de har sett. I utsatta områden är andelen personer som träder fram något högre än i övriga delar av landet. Andelen personer som träder fram och vittnar och som känner gärningspersonen är däremot något lägre, säger Öberg.

Han varnar för att det här är något som kan bli en ”självuppfyllande profetia” om man talar om för befolkningen att ingen vill tala med polisen.

Merenius påpekar att de som polisen vill att ska träda fram är personer som känner till gärningspersonen eller brottsoffret.

– Samtidigt är det ju inte unikt att inblandade i brottslighet inte vill prata med polisen. Det måste ju vara ett problem man har i andra sammanhang också.

I intervjuerna framgår det också att de poliser som utreder dödsskjutningarna behöver hjälp med att säkra spår även om det är svårt.

– Graden av forensisk medvetenhet hos gängen är hög. Det är en faktor som gör att det är mycket svårare att klara upp den här typen av dödligt våld, säger Öberg.

– Det har ju lite med brottstypen att göra också. Man är in och ut på brottsplatsen bara på några sekunder. Man är på långt avstånd till offret så det blir mindre avsättningar och därför blir det färre spår på brottsplatsen. Det är ofta planerade händelser, säger Merenius.

Hon konstaterar att det finns ett behov av att använda NFC som ett bollplank och för att få rekommendationer om vad som borde undersökas.

Kriminalinspektör Anders Karlsson har jobbat över 20 år inom polisen. Nu är han gruppchef för sektionen grova brott i innerstaden vid Stockholmspolisen.

– Hos oss hamnar mord och mordförsök, grova narkotikabrott och grova vapenbrott.

Karlsson säger att innerstaden inte är belastad på samma sätt av skjutningarna som i förorten. Antalet skjutningar i innerstaden går inte att jämföra med dem i förorterna.

– Eftersom trycket är så högt så tar vi de ärenden som vi kan hjälpa. Så vi har egentligen jobbat över hela regionen i flera år.

– Det går inte att vara annat än bekymrad. Situationen har, inte bara för polisen, utan för samhället som helhet, en otrolig påverkan. Människor är oroliga för om de eller deras vänner eller anhöriga ska drabbas, säger Karlsson.

Han håller med Brårapporten när det gäller bristen på kompetent personal, men på frågan om han känner att polisen inte hinner med funderar han länge och svarar sedan eftertänksamt:

– Jag skulle inte säga att vi inte hinner med. Det är klart att vi inte är nöjda med att vi har relativt låg uppklaring på den här typen av brott. Det är bekymmersamt att det hårda jobb vi gör ändå inte verkar räcka till.

Karlsson säger att det är uppenbart att lagföring och inkapacitering, det vill säga åtalen och fängelsestraffen, inte räcker till.

Han vill vara tydlig att han inte skyller det här på domstolarna utan det är brottens och gärningsmännens karaktär som skapar svårigheter för polisen.

– Mängden av ärenden vi har att hantera är otroligt påfrestande för organisationen som i grunden inte är gjord för att hantera det. Och vi är alldeles för få som jobbar med det.

Karlsson håller med om Merenius och Öbergs slutsatser om bristen på erfaren personal, då särskilt utredare.

Han säger att polisen är starka i att komma snabbt till händelsen och vidta de första timmarnas åtgärder, att bilda sig en uppfattning om vad som har hänt, dörrknackning och sådant. Det är arbetet efter det där bristen på erfarna utredare blir tydlig.

– Det räcker inte med att sätta en polisanställd att utreda en viss typ av brott. Det är en praktisk kunskap som behöver byggas upp. Sådant tar ganska lång tid, säger han.

– De vet vad de ska göra för att försvåra för polisen, brotten är ofta ganska planerade och det är ganska många personer som är involverade både i planeringen och genomförandet av brotten, säger Karlsson om gärningspersonerna.

Han säger också att det inte är frågan om tydliga gäng – ”vi kallar dem nätverk” – i motsats till till exempel de kriminella motorcykelgängen.

– De här är mycket rörligare. De kan använda sig av den senaste tekniken vilket gör det svårare att hitta bevisning. Uppgifterna kan fördelas på olika sätt – någon kanske är ansvarig för att hitta en flyktbil eller transportera ett föremål från a till b utan att ha kännedom om den större planen. Det skapar både juridiska och utredningsmässiga problem, säger han.

För att försvåra utredningsarbetet ytterligare kan medlemmarna röra sig mellan olika nätverk.

När det gäller ”verktyg i verktygslådan” säger Anders Karlsson att han personligen skulle vilja se fler övervakningskameror men att alla hjälpmedel av den här typen kan inkräkta på den personliga integriteten och rättssäkerheten. Det finns inga lätta lösningar, säger han.

– Jag måste tänka så. Sedan är inte en åtgärd, lösning, eller ett verktyg som får ett slut på det. Polisen har länge kommunicerat att lösningen inte bara ligger hos polisen. För mig personligen skulle det vara svårt att fortsätta jobba om jag trodde att det inte gjorde någon skillnad, säger kriminalinspektör Anders Karlsson.