För en nykomling erbjuder filmerna i Cannes frenetiskt chocker: nekrofili! En bödel som hänger folk i ett fängelse! Blod som strömmar över golv! Neon! Massor av filmer över två och en halv timme långa! Då är det modigaste att gå sin egen väg.
Svartvit epok, år 1962, en boxare som blir förälskad, Kokkolas mjölkvita, spegelblanka vatten och Olympiastadion i Helsingfors, sakta gå hem genom stan. Hygglighet, ömhet, humor, anspråkslöshet, lätthet. För sådan är Juho Kuosmanens i lördags prisbelönta film Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv. Den är så charmerande detaljerad att jag hade svårt att tro att andra än finländare skulle förstå dess storhet. Så synd, tänkte jag, den är nog för finkänslig och mild för att få den uppmärksamhet den är värd.
Men på den stora visningen i Salle Debussy satt jag bredvid en fransyska som berättade för mig att hon nyss fyllt 90 år och var mor till en filmregissör. Hon gick med käpp, hade vitt hår i pagefrisyr och började genast konversera artigt.
Jag har sällan sett en person leva med i en film lika hängivet – det skulle i så fall vara ett barn. Hon skrattade högt åt det allra första skämtet, om en bil som inte gick i gång. Under filmen missade hon inte en enda vits, hur lokal den än var. Hon kommenterade högt: ”Så söt flickan är, så där såg vi ut! Vilka landskap! O nej, nu får han stryk!” Mot slutet viskade hon: ”vilket djup, så subtilt gjord! Först tror man att det är en boxningsfilm men den är så mycket mer, så klok om livet.” Efteråt analyserade hon dess dramaturgi och sa bestämt: ”det var den bästa film jag sett på flera år, nej, på ett decennium. Den borde vinna.” Hon gratulerade mig till att vara finländare och jag kunde inte annat än göra detsamma. Så hade jag inte känt på en lång tid.
Cannes är en kokande marknad där ett distributionsbolag erbjöd rekordsumman 50 miljoner dollar för en film av Martin Scorsese som inte ens har börjat göras än och där 4 000 filmjournalister buar, hyllar och skriver ner filmer i en blixtsnabb feeding frenzy. Men den är också cineaster som verkligen kan och uppskattar film. Mitt i den makalösa jakten på PR, glamour och pengar glömmer den inte att film är konst. Och filmkritikerna får för en gångs skull respekt.
The Hollywood Reporters David Rooney beskrev filmens ”sköra balans av humor, melankoli och känslig mänsklig insikt”, som ”ett litet underverk av oklanderligt hantverk” och ”filmens hjärta är otvivelaktigt Jarkko Lahtis Olli Mäki, en mild man vars inneboende anspråkslöshet gör honom olämplig för proffsidrott men till en förtjusande rollfigur.”
Vem gör en film om att förlora när det verkligen gäller? Eller närmare bestämt om att livet är så mycket mer än tävling, konkurrens och vinna eller försvinna? Då en människa får sin troligtvis enda chans att tävla i Cannes, efter att ha vunnit Cinéfondations Selection-pris (i år utvalt bland 2 350 inskickade bidrag från 548 filmskolor runtom i världen)?
Det kräver en nästan pervers integritet, som Olli Mäkis. Vad kunde chockera – och golva – Cannes mer?
