Folklig, sovjetisk konstsamling

Konsten närmar sig försiktigt verkligheten i Michail Arefjevs enorma samling.

Samiska kvinnor. Sergej Jakobtjuks målning från 1977.

Sovjetkonst ur Arefjevs samling

Didrichsens konstmuseum, Granviksgränd 1. Till 15.5.
Michail Arefjev började resa runt i Ryssland för att köpa sovjetisk konst för femton år sedan. Vid det här laget har han över 1 000 verk, mestadels köpta direkt från konstnärerna eller deras anhöriga. En sådan mängd på kort tid säger något om samlingen. Snarare än utvalda pärlor eller favoriter är det ett stort urval sovjetisk mainstream av varierande kvalitet. Han verkar drivas av en vilja att bevara en tid och ett uttryck. Inte av nostalgi, skriver han i utställningskatalogen, men nog uppfylld av en välbekant värme.
På Didrichsens konstmuseum visas 40 verk, mest socialistisk realism från 1960- och 1970-talets tövädersperiod. Då lättade kraven på att konsten skulle visa upp en idealbild: samhället presenterades ärligare och kärvare. Men bredvid infotavlan hänger Vitali Mjagkovs målning Väverskor (1975). Fem unga kvinnor i korta, tajta klänningar ser snarare ut att pyssla i en mysig designbutik än att jobba i en slamrande textilfabrik. Bildvärld och verklighet har ändå inte riktigt mötts.
Överlag är de enskilda målningarna inte de allra mest spännande, det gäller både måleri och motiv. Men det finns undantag, som Sergej Jakobtjuks två samiska kvinnor vid ett dukat bord. Ung och gammal intar oemotståndligt coolt samma pose för att dricka från fat, medan textilerna exploderar i blommighet.
En maskulin motsvarighet har de i svetsarna på Aleksej Kadusjkins målning. Som tunga, grovhuggna skulpturer tar de rummet i besittning under en paus i arbetet, även de som sitter hopkrupna på ett arbetsbord.
Det handlar mycket om kroppsspråk. Sundhetsidealet kommer fram i Aleksander Dejnekas målning – gjord som förarbete för en mosaik – av badande, unga män. Den i propagandabilder vanliga blicken mot den stålande framtiden finns i Michail Zautrennikovs målning av en flicka som vaktar ankor. Men kanske spanar hon bara efter en anka som håller på att smita?
Om Arefjev sökt så propagandafri konst som möjligt är det kanske naturligt att det inte är så många slagkraftiga verk. Men att i stället presentera dem som intima är att överdriva, de flesta kompositionerna känns ändå ganska uppställda och redovisande.
Det är nog hans företag – att samla så här galet mycket – som framstår som den allra mest imponerande konstnärliga handlingen i sammanhanget.
Tarja Halonen är utställningens beskyddare, och Michail Gorbatjovs hälsning till utställningsbesökarna ger en stilenlig fläkt från en svunnen tid.

På Konstmuseet Sinebrychoff visas samtidigt en utställning med rysk 1800-talskonst: Ryska mästare från Ajvazovskij till Repin.

ANDRA LÄSER