Insändare: Problem med vitsvanshjorten

10.08.2022 17:18
En något försenad kommentar till ledarskribenten Torsten Fagerholms ledare 13.7, om problemen som den överdimensionerade stammen av vitsvanshjort skapar.
Ledarskribenten har tydligen själv drabbats av vitsvansens betningsskador, vilket framgår av att han glömmer nämna att hjorten också medför mycket som är positivt. För att nämna ett par av flera av hjortarnas positiva egenskaper, så är jakten en betydelsefull och hälsosam fritidsverksamhet som, om den upphör, skulle ha en omfattande negativ medicinsk hälsoeffekt på de utövande jägarna. Jakten är också en viktig trivselfaktor med betydelse för gemenskap och sammanhållning i byarna och jaktbytet har stort ekonomiskt värde. Men skribentens påstående att hjortstammen nu är överdimensionerad och medför problem, är nog riktigt, och likaså att problemen behöver åtgärdas.
Som erfaren jägare och pensionerad jakttjänsteman med god insyn i problematiken, anser jag att en omstrukturering av jaktuttaget, det vill säga könsfördelningen bland de fällda djuren, är den enklaste och snabbaste lösningen. Tyngdpunkten av jaktuttaget måste flyttas från handjur, alltså djur som kallas bock, till hondjur som heter hind. Härigenom minskas antalet årligen födda kalvar, vilket i sin tur snabbt minskar antalet individer.
I Sverige har man ett motsvarande problem med vildsvinen, där det anses som ett djurskyddsbrott att fälla suggor, vilket inte stämmer med verkligheten. Vildsvinens kultingar diar alla suggor i gruppen och inte enbart modersuggan, därför uppstår inget djurplågeri när en sugga med kultingar. blir fälld vid jakt.
Vitsvanshjortens kalv diar däremot normalt inte andra än moderhinden och därför skall man vid jakt, när tillfälle ges, fälla både hind och kalv, men kalven skall alltid fällas först. Genom att öka andelen hindar i jaktuttaget minskar produktionen av nya individer, vilket i förlängningen medför färre djur i vinterstam och därmed ökad tillgång på naturligt foder för de återstående hjortarna. Att denna jaktmetod på sikt minskar bytesmängden är naturligtvis negativt för jaktutövarna, men är en nödvändig följd av behovet att minska artens numerär och därmed den irritation som hjortarna för närvarande skapar. Färre, men äldre, större och livskraftigare individer, med majoriteten handjur i vinterstam, minskar också behovet av utfodring.
Vi måste med andra ord komma bort från den gammalmodiga idén att hondjuren är heliga och inte får fällas vid jakt. En idé som var god när vi ville bygga upp älgstammen, men som nu skapar problem och irritation med en överdimensionerad stam av vitsvanshjort. En främmande viltart som just nu har en onaturlig köns- och åldersfördelning, där de gamla och erfarna hindarna år efter år lär sina kalvar att besöka jordbruksodlingar, trädgårdar och skogsplanteringar.
Jens Harberg, Mariehamn
Svar Jag är ingalunda "drabbad av vit­svansens betningsskador", där­emot drabbas var och en av hur antalet vitsvanshjortar fördubblats i Nyland sedan 2006 – trots att man redan en längre tid "försökt" minska beståndet. Anledningen är att hjortarna årligen utfodras med totalt cirka 18 miljoner kilo föda av jaktlagen, vilket är absurt.
Inför höstens hjortjakt i Nyland har Finlands viltcentral beviljat allt färre jaktlicenser, till följd av allt färre ansökningar. Dessutom utnyttjades i fjol enbart 75 procent av de beviljade jaktlicenserna på vitsvanshjort i Västnyland.
Genom att radikalt minska – eller ännu bättre: förbjuda – utfodring minskas produktionen av nya individer effektivt och snabbt.
Torsten Fagerholm, Ledarskribent

ANDRA LÄSER