Känslan, framtiden, hoppet, historien

HBL:s kulturchef Fredrik Sonck ger några spontana kommentarer till torsdagskvällens dramatiska händelser kring Svenska Akademien.

ImpulsFredrik Sonck
12.04.2018 21:42 UPPDATERAD 16.04.2018 08:29
På torsdag kväll avslutade Svenska Akademien ett långt möte. Sara Danius klev ut genom Börshusets dörr och meddelade att hon lämnar positionen som Svenska Akademiens ständiga sekreterare, på Akademiens begäran. På eget initiativ lämnar hon också sin stol, nummer sju. Med andra ord sällar hon sig till Peter Englund, Klas Östergren och Kjell Espmark som lämnade sina stolar förra veckan.
Också Katarina Frostenson väljer att lämna Akademien. Enligt Anders Olsson, som nu fungerar som tillförordnad ledare för Akademien, fattade hon sitt beslut frivilligt efter de samtal som förts. Olsson antydde också att Frostensons beslut förmodligen var nödvändigt för att möjliggöra ett återupprättande av Akademien.
Känslan?
Sorgligt. Om det var någon som hade ett mått förtroende kvar var det väl just den ständiga sekreteraren, som trots allt arbetat för att öka transparensen och fortsätta en linje av självrannsakan och -kritik.
Framtiden?
Omöjligt att säga. Verksamheten – till och med utnämningen av en Nobelpristagare 2018 – kan kanske räddas. Att också Frostenson lämnar är en liten symbolhandling, en liten eftergift för den externa kritiken. Men förtroendekapitalet, institutionens respekt, allt vad snille och smak heter, är hopplöst nedsvärtat.
Hoppet?
I Akademin finns trots allt ett par ledamöter som är relativt osolkade av smutsbyket – närmast på grund av sin okändhet. På lång, lång sikt kan förtroendet kanske byggas upp. Institutioner är sega. Människor är glömska. Varje ny dag innebär en chans att tänka om, öppna nya fönster. Kungen kan överraska. Vad vet jag? Men hoppfullt – nej, det är det inte. Och det sista kapitlet är ännu inte skrivet, inte ens i den akuta krisens krönika.
Historien?
I Rushdie-affären var det de avhoppade ledamöterna, med Kerstin Ekman i spetsen, som vann allmänhetens respekt – och har den än i dag. Mycket talar för att det blir så också denna gång. Det eviga nederlaget? Ja, jag undrar just vem som egentligen led det.

ANDRA LÄSER