Essä: Småbarnsliv – en gång till

”Kanske är jag lite extra seg och stark den här gången, åtminstone är min attityd det. Jag är alltför medveten om hur privilegierad jag är som får barn över huvud taget, speciellt i den här åldern”, skriver Malin Wikström, 41 år och nybliven mamma.

Jag sitter på den inglasade söderbalkongen och skriver. Förhoppningsvis är solen inte för varm med tanke på barnet som sover i vagnen intill. Hon har äntligen somnat, efter att jag har försökt få henne att sova i över en timme. Natten har varit full av avbrott, hon har ätit klockan ett, tre och sex, för att sedan vakna för dagen lite över sju. Mina ögon svider, huvudet är tungt och jag har precis klätt mig i lösa, mjuka kläder, lämpliga i min nya tillvaro. Jag är egentligen inte hungrig, men jag passar på att äta då hon sover. Jag har värmt en tallrik morots-ingefära-soppa, gjord på havremjölk, räddningen för ammande mammor på mjölkfri diet.
ANDRA LÄSER