Kommentar | Länge leve ”pokkaruotsi” – här kommer ”pokkasuomi!”

Klyftan mellan språkgrupperna kvarstår så länge folk inte tillåts göra bort sig, skriver Dan Lolax. Därför är ”pokkaruotsi” – och ”pokkasuomi” – välkomna inslag i språkdiskussionen.

Under Svenska Yles valdebatt inför riksdagsvalet 2023 ansträngde sig alla partiledare, förutom Sannfinländarnas Riikka Purra, att tala åtminstone lite svenska.
KrönikaDan Lolaxdan.lolax@hbl.fi
30.03.2023 13:20 UPPDATERAD 30.03.2023 13:55
Nyord har förmågan att inte bara beskriva något nytt utan också ge kraft åt det som beskrivs. På gott och ont.
Till det goda, om än ännu inget officiellt nyord, hör ”pokkaruotsi”, som fick ordentlig fart på sociala medier efter Svenska Yles tvåspråkiga valdebatt.
Kort sagt handlar det om hålla sitt lugn – sitt pokeransikte – och prata svenska, även om man inte gör det perfekt.
Ordet, etablerat av förra politikern och kulturorganisationens Kultas generalsekreterare Roosa Meriläinen, ringar också in problemet: klyftan mellan språkgrupperna i vårt tvåspråkiga land. Den kommer aldrig att överbryggas om folk inte vågar göra bort sig.
Men inte bara det: klyftan kvarstår så länge folk inte tillåts göra bort sig. Eller snarare: så länge det finns en uppfattning om att man kan göra bort sig i språkliga sammanhang.
Målet är att komma dit, till ett läge där var och en av oss kan öppna käften på det andra inhemsk utan att vi behöver oroa oss över det grammatikaliskt korrekta i det vi säger, eftersom vi vet att det inte finns något att oroa sig för.

”Pokkaruotsi”
är det första steget och tas av de finskspråkiga. På andra sidan språkklyftan står  finlandssvenskar, lika nervösa. Också vi måste sätta handen över hjärtat, tro att vi kan och kliva ut på en bro som inte verkar existera (den som sett Indiana Jones och det sista korståget vet vilken bild jag målar här).
Med ”pokkasuomi” möter vi finlandssvenskar de finskspråkiga halvvägs. ”Pokkasuomi” är redan många finlandssvenskars vardag...
... även min. Jag säger inte att jag helt utan skam pratar finska, men den är inget jämfört med hur stor skammen en gång i tiden var.

Ett exempel:
Häromdagen satt jag i publiken när yngsta dottern hade gymnastiktävling och fann mig plötsligt i en diskussion om själva gymnastikhallen med stadens fastighetsansvarige. Det jag kan om idrottshallar ryms på baksidan av ett frimärke – också på svenska – men istället för att knipa käft gick jag ”all in” – som man gör i poker – och dessutom på finska.
Slutresultatet var en hur trevlig pratstund som helst. Ingen gjorde bort sig, men alternativet – att vi båda skulle ha tigit på varsitt språk, för att låna av Bertolt Brecht – hade varit att göra bort sig.
Och nej, alla språklärare, jag säger inte att grammatik är betydelselöst. Det är, återigen, lite som poker: det är bra att känna till grundreglerna, men de utesluter inte att man spelar med pokeransikte.

ANDRA LÄSER