Recension: Ryhmäteatteri leker med könsroller på ett underhållande sätt

I årets sommarpjäs av Ryhmäteatteri syns flera ansikten från den välbekanta kärntruppen, men ensemblen är också expanderad och föryngrad med ett flertal nya förmågor. Det stojiga och livfulla skådespelargardet har en välfungerande personkemi och entusiasm som matchar bra med Shakespeares lättsamma pastoral.

Miiko Toiviainen gör en briljant Rosalinda, lika komisk och charmig då han förför den hetsporrige Orlando (Marketta Tikkanen i stilig Clark Gable-mustasch) som då han flamsar runt med kusinen Celia (Anna-Sofia Tuominen).

Som ni behagar är en av de Shakespeare-pjäser vars intrikata köns- och könsrollsdynamik fascinerat moderna forskare mest. Eftersom teateryrket – redan i sig ett suspekt yrke på den store bardens tid – ansågs totalt tabu för kvinnor skulle samtliga roller i pjäsens originaluppsättning, inklusive kvinnorna, ha spelats av män.

I kvällens moderniserade uppsättning ser vi så väl män spela kvinnor som kvinnor spela män. I Rosalindas fall handlar det dessutom om en manlig skådespelare som spelar en kvinnoroll som i pjäsen maskerar sig till man och i flera scener sedan härmar en kvinna maskerad till man.

Att Rosalinda spelas av Toiviainen – en transman som i intervjuer ofta talat om hur han finner inspiration för sitt skådespeleri ur den del av sitt liv som han tvingats spela en kvinnas sociala roll – adderar ytterligare ett intressant lager till denna invecklade könsrollslek. På ett sätt som jag kan tänka mig att självaste Shakespeare kunde ha dragit uppskattande på munnen åt.

Det stör inte heller Toiviainen är en magnetisk skådespelarbegåvning som njuter för fulla muggar av sin roll, och förmår förmedla sitt nöje till publiken på ett smittsamt sätt som river av frekventa skrattsalvor.

Saija Siekkinens dräktdesign är omsorgsfull och effektfullt medeltida, fast en lite ljusare och mer bjärt färgskala skulle kanske ha muntrat upp särskilt den som hade oturen att se föreställningen en lite mulnare och gråare afton.

Av liknande anledningar skulle jag kanske ha efterlyst en lite mer generös scendekor. Kulissen och den centrala utsmyckade pelaren är gedigna hantverk och vackra att se på, men resten av det stora scenutrymmet blir ohjälpligen lite kalt med tanke på att det ska föreställa en lummig skogsmiljö.

Ljussättningen under särskilt andra akten då kvällen hunnit börja mörkna känns också som om den kunnat vara lite starkare, fast den säkerligen fungerat bättre under en ljusare försommarkväll.

I kombination med pjäsens väl tilltagna längd leder detta oundvikligen till några gäspningar mot slutet.

Men en liten utmattning på slutet är ändå ett fullt rimligt pris att betala för en föreställning som största delen av tiden är så väl komisk, sympatisk och kul att titta på, med andra ord allt det som krävs av en sommarföreställning.