Alla godtar inte kappvändningen

Torvalds anser att hans kritiker fokuserar på en kort period i hans liv, men hans ”ungdomssynd” varade 15 år.

När Nils Torvalds 1968 utlyste revolution med maskinpistolen i högsta hugg var han äldre än min pappa var när han i stället för att börja studera tvingades ut i krig 1939. Själv var jag 14 år gammal året för studentrevolten. Vi som var tonåringar och sökte vår väg mindre tvärsäkert och högljutt bemöttes mycket överlägset av de sovjetfrälsta. Deras självgoda kompromisslöshet och enögda övertygelse gav inget utrymme för tvivel, humanism eller reflexion. Det var kvävande ungdomsår.
Torvalds anser nu att hans kritiker fokuserar på en kort period i hans liv, men hans ”ungdomssynd” varade 15 år och att motivera villfarelsen om Finlands bästa med Vietnamkriget, den nya musiken och den sexuella frigörelsen är ihåligt. Det var inte bara ett ungdomligt ”uppbrott” utan ett svekfullt uppror mot en föräldrageneration som var sargad av krig för Finlands suveränitet.
Torvalds som i ett så kort historiskt perspektiv ville offra vår självständighet skulle som gottgörelse nu kunna arbeta för att stävja den pågående nedmonteringen av utbildningssystemet och hälso- och sjukvårdssystemet som byggts upp under efterkrigstiden. I stället gör han anspråk på att bli Finlands galjonsfigur. Det måste gå att hitta presidentkandidater som aldrig har varit så historielöst omdömeslösa ”arga unga” vuxna att de varit inställda på landsförräderi.
Även om en del friar och förlåter eller inte känner till Torvalds sturska äventyr är alla inte färdiga att i en handvändning godta hans kappvändning. Hoppas att han drar sig ur presidentvalskampanjen av hänsyn till dem bland oss (veteraner, krigsänkor och deras barn) som fortfarande plågas av mardrömmar om krigsåren, den återstående delen av priset för vår frihet.

Gunilla Malm

Helsingfors

ANDRA LÄSER