I juli kunde man i sociala medier mellan uppdateringarna nästan höra klirret från isen i saftkaraffen och pinnknaket från solfjädern. Vi sökte skugga och wifi. Är det för varmt för volleyboll eller att plocka blåbär så får man grunna över det man inte annars har tid för.
I en Facebookgrupp kom en skribent att tänka på Strafflagens § 21:4 om barnadråp och att den kändes gammalmodig. Både lagen och paragrafen är från tsar Alexander III:s tid.
Puerperalpsykos (F53) kan drabba den som har fött barn som en så djup psykisk störning att man i gör sitt barn illa och ibland dödar det. Därför skilde en särskild kvinnoparagraf 1889 åt barnadråp från andra dråp med ett lindrigare straff. Egentligen var det också en primitiv, kriminaliserande abortlagstiftning som först 1950 ersattes av en egen lag.
Ursäkta det magstarka temat i sommaridyllen. Fast om värmen sägs ha härdat hjärta och njurar hos oss alla, så har väl sommardeckarna i bersån också härdat oss för livets brutalitet.
Visst, paragraf 21:4 kunde ha avskaffats för länge sedan, vilket en kommitté föreslog för över 40 år sedan. Den som har dödat en annan blir ju ofta hur som helst sinnesundersökt och då kan också föderskepsykosen noteras.
Mellan klunkar av iste och getingfällor undrar man i den feministorienterade gruppen varför paragrafen är skriven enbart för kvinnor. Hur är det med män som är utmattade eller ångestfyllda, som det står i lagen, när de har fått barn? Varför paragrafen inte könsneutral? Nu när vi som första i världen dessutom har transpersonen Aleksi som för samhället är en man, men som i april 2018 födde ett barn.
All respekt för dem som inte definierar sig som kvinnor, men ändå biologiskt kan bli gravida. Sådant händer och oberoende av egen upplevd identitet har alla dessutom rätt att önska sig barn och ett familjeliv.
Fast å andra sidan känns det onekligen skalan av identifierbara sexuella minoriteter börjar vara filad till perfektion. Om vi har definierat kategorin män som har fött barn och begått våldsbrott mot dem så är vi nog framme minsta tänkbara minoritet, vid regnbågens slut, om uttrycket tillåts.
I april 2018 kör en man i Toronto i Kanada i en skåpbil avsiktligt ihjäl tio personer. Hans motiv kopplas till incel-rörelsen, per definition en sexuell minoritet det också.
Incel står för "ofrivilligt celibat”, för män som varken får sex eller barn. Från att på 90-talet ha grundats som en trånande hjärtans klubb har den urartat till en förfärande politiserad rörelse av vit makt, klasshat och ett förhärligande av våldtäkt och mord på ”de vackra människorna”.
Det är en motbjudande kvasipolitik. Men det finns något logiskt korn i det hela också. Om vi har ett samhälle som ser allas rätt till accepterat och tillfredsställande sex som självklart, så ser en del bara frånsidan. Den som inte har ”fått på länge” anser sig ha blivit oskyldigt utsatt för systemets orättvisa, och fråntagen sin rätt.
Om den här sortens ”militanta singlar” har kraft till rena terrordåd, då behöver också den underliggande problematiken tas på allvar.
Å ena sidan att vi har utvecklat spektret över sexuella minoriteter så att den senaste officiella bokstavskombinationen över dem har vuxit från hbt till hbtqqiaaacppf2 om alla kategorier ska med.
Å andra sidan har vi helt och hållet missat hur människan behöver kapacitet, möjligheter och sinnesro att bilda och upprätthålla de här förhållandena. Motfaktorerna är många, allt från en individualiserad kultur, relationskonsumism till splittrande mönster i arbetslivet och mycket annat.
Särskilt de av singelmännen som inte sitter på patriarkatets starka fästen i samhället saknar livsrummen där de känner att de är älskade, att de tillhör, att de är hemma. Att de är villkorslöst beundrade av en tvåårings stora hjärta och små armar om sin hals, eller av en fyrtiotvåårig vän och livskompis som ser både flint och åderbråck men tycker om ändå.
