Det är virustider. På whiteboarden skriver jag upp planerade seminarier och konferenser. Är det här helt nödvändigt, eller går det att flytta eller inhibera? Några dagar senare är allt överstruket. Alla resor har försvunnit från min kalender. I praktiken löser också allt annat upp sig. De jag brukar ha möten med har fullt upp med att få sina egna organisationer att fungera.
Vi också. Vi informerar våra lärare om vilka resurser som finns för att undervisa hemifrån. Vi ordnar snabbkurser för distansundervisning. Vi uppmanar alla att kontrollera att deras uppkopplingar fungerar. Vi informerar. Allt rullar på. Handlingskraften känns bra.
Men vartefter våra korridorer börjar tömmas ökar ändå min känsla av tomhet.
